Bruce kan rädda min usla sommar

NÖJE

Nu åker jag tillbaka till Amerika och vill ha ”New York city serenade” med mig i bagaget.

Okej, Bruce?

Min svenska sommar är över och jag kan bara dystert konstatera att den blev rätt värdelös.

Jag tror inte jag upplevt en enda dag under fem veckor när det inte regnat alls – men desto fler när det inte gjort annat.

Det känns som en förolämpning, en kränkning, en provokation. Den här månaden ska ju ­vara en yster Evert Taube-fantasi under klarblå himmel, inget annat.

Men innan jag åker tillbaka till New York har jag den här sista helgen kvar och under den finns hopp om en allting överslätande finalkyss.

Ja, alltså bara att vara med om ännu en Springsteen-helg i Göteborg – ett begrepp i sig, visst är det? – känns som läkande salva på såren. Några av mitt livs absoluta höjdpunkter har inträffat under såna; 1985, när allt förändrades, midsommaren 2003 när kärleken var som störst och 2008, när när en hemkomst fullbordades.

Men kan herr artisten också tänka sig att förgylla helgen med ”New York city serenade” i kväll (om det nu inte, mot all förmodan, hände redan igår; det här skrevs såklart innan dess, så allt jobb liksom är undanstökat ...) skulle hela sommaren vara räddad och sjoken av regnsjuka moln över Tunaslätten glömda.

Jag har aldrig hört den live tidigare, vare sig i katedralen Ullevi eller under någon annan av de 40-vad-det-nu-är showerna med publikdomptören från Freehold.

Vän av rock’n’roll-ordning frågar kanske varför, det är ju ingen självklar arenavältare och så mångfasetterad att den förmodligen låter mycket bättre på skiva.

Men ni vet hur det är, hur mycket man än försöker intala sig att det är det nya och ohörda man är ­intresserad av vill man innerst inne helst höra sina särskilda ­älsklingar under konserter, särskilt när de är så sällsynta – och eftersom jag om bara någon dag ska tillbaka dit där man walk tall or don’t walk at all skulle just serenaden vara det perfekta avskedet.

Visst, även ”Jungleland”, Detroit-medleyt (igen ...),”The Promise”, ”Incident on 57th Street”, ”Back in your arms”, den heliga covern av ”(Your love keeps lifting me) Higher and higher” och en ”Backstreets”, helst med en evighetslång monolog om hur han reser i timmar ”just to buy you some shoes” finns också på önskelistan, men vi ska inte vara för lystna och nöjer oss med ”New York city serenade”.

I övrigt:

So long.

Vi hörs från Amerika.

Orsaker till extas

Brandi Carlile – Bear Creek (cd)

Underbart litet stycke americana med oväntat stort, blankpolerat sound.

Åsa Larsson – Till offer åt Molok (roman)

Sommarens läsning, så suggestiv att jag helt otippat vill åka på roadtrip i Kiruna-trakten.

New Yorker (tidskrift)

Det är förbluffande att det går att ­göra ett så lysande intressant Springsteen-porträtt efter alla dessa år.