Det är formidabelt att köra i väg solo

NÖJE

Själv igen, på en roadtrip ner längs den ­amerikanska östkusten.

Alltid själv.

Men aldrig ensam.

Skillnad, det.

Dan Penn & Spooner Oldham-samlingen ”Sweet ­inspirations” snurrar i bilstereon och medan skymningen sveper in södra Virginias täta, sensommarprunkande vegetation i ett fuktigt, lätt rosa dis sjunger Jeanne Newman ”It tears me up” så hudlöst att ögonen verkligen tåras.

Det är ett förtrollat ögonblick – och det är det fast jag är själv i bilen, en tuff liten hyr-cheva som spinner ljudlöst över körbanan.

Eller just därför.

Många har svårt att förstå tjusningen med såna soloupplevelser och tycker, helt befängt, synd om mig – om de inte, ännu mer befängt, påstår att jag ljuger och i hemlighet längtar efter sällskap, för det vill ju alla ha.

Men så fan.

Jag lider verkligen inte av ­någon ensamhet, har många och goda vänner och kan vara social som en hel Glenn Hysén om det behövs.

Men jag tycker samtidigt ­väldigt mycket om att vara för mig själv och gör det mesta på egen hand. Går på bio, sitter i ­barer, äter på restaurang och – som nu, i den sena augustihettan längs södra I-95 – reser.

Och jag känner mig aldrig som loser (i alla fall inte därför ...).

Tvärtom, jag njuter.

Det är något med att vara solo som förstärker intryck och förnimmelser och känslor. Jag tycker ofta att jag hör mer, ser mer och känner mer när det bara är jag.

Men tvivlarna fortsätter mala sin skit om att ingen vill vara ensam och att jag nog sitter där i Chevan med min Penn & Oldham-samling och lider.

Det kom till exempel ett sms från en amerikansk kompis just som jag hade rattat ut på Jersey Turnpike och safterna verkligen börjat flöda:

– Det är för ledsamt att du ska behöva köra ensam ända ner dit...

Suck.

Det kan bli aningen irriterande.

Jag lägger mig verkligen inte i hur någon annan lever och har full förståelse för att de flesta behöver umgänge och sällskap och tvåsamhet.

Då kan man ju tycka att jag – och dom som är som jag – också borde få vara i fred.

Om inte får jag trots allt lov att säga som Thåström:

Det är ni som är dom konstiga och jag som är normal.

Och nu ska jag tillbaka, norröver, från västra Florida. Med antigen Black Keys ”El Camino” eller Ry Cooders ”Election special” i stereon, Gainesvilles dammiga palmer i blickfånget – och alldeles själv.

Det blir formidabelt.

Orsaker till extas

Ry Cooder – ”Mitt Romney blues” (cd-spår)

Högaktuell pamflett – och rolig. ”Jaget” i ­låten är nämligen hunden Mitt Romney en gång band fast på sitt biltak.

Karolina Ramqvist – ”Alltings ­början” (roman)

Ja, det här är ju nästan familj, men jag säger det ändå: En makalös läsupplevelse!

”Hajen” (blu-ray)

Som en helt ny film, gjord i går, i den här sensationellt upp­daterade blu-ray-­versionen.