Men när vodkan åker fram vet jag - jag är i Ryssland på riktigt

1 av 2
NÖJE

Den ryska natten är precis som jag föreställt mig.

En väldig björn som heter Eduard och vill verka hårdkokt men har ett avgrundsdjupt vemod i ögonen bjuder på vodka han inte utan anledning kallar ”bye bye”.

Det känns nästan övermaga att påstå att jag är i Ryssland för första gången, för vi som bevakar de underliga vinterspelen här i Sotji ser väldigt lite, för att inte säga ingenting, av det verkliga Ryssland.

Vi befinner oss i en låtsasvärld byggd på något som kan sägas motsvara Järvafältet utanför Stockholm och förflyttar oss under oavbruten dygnet-runt-stress mellan idrottsarenor, presscenter och mediaby och hinner på vår höjd se den putinska verklighet vanliga människor lever i genom lortiga bussfönster.

Men när kvällen blivit sen och störtfloden av material till Aftonbladets olika kanaler slutligen är lämnad kan vi i alla fall söka oss till de baracker och tält som tjänstgör som provisoriska krogar i vårt Hammarby Sjöstad-liknande förortstorg till hotellkomplex och där går det att förnimma åtminstone en aning av äkta Dostojevskij-vara.

På favoriten Russian Cuisine härskar Eduard, en jätte som inte talar ett ord engelska och vill framstå som farlig och macho men inte kan dölja det tunga vemodet i sina ögon. Han låter oss peka på bilder i en inplastad meny, sedan kommer han in med järpe och potatismos. Öl får man hämta själv i ett kylskåp och så räknar Eduard, tyst muttrande, flaskorna efteråt, på en höft sådär. Det skulle svenska utskänkningsmyndigheter sett!

Efter några kvällar vill herr krögaren visa uppskattning för att vi är så trofasta och bjuder på vodka. Alla får varsin tår och Eduard vill skåla med var och en och sveper utan att blinka, och utan att bita av, i sig fem rågade glas.

När jag sedan nickat instämmande åt teckenspråksartade utläggningar om att det bara bor idioter i Moskva och det var mer ordning och reda på Brezj­nevs tid (jag törs inte invända ...) går han efter en ny flaska, slår sig ner på stolen intill, pekar lömskt leende på etiketten och morrar:

- Bye bye.

Det slutar, som det tenderar göra när drycker som kallas ”bye bye” är inblandade, med tårögd omfamning och löften om evigt brödraskap.

Då känns det slutligen som att jag är i Ryssland på riktigt.