Den ultimata hymnen till NY

Talking Heads lyckas fånga miljonstaden perfekt

1 av 3
New York.
NÖJE

Köerna från JFK in till Manhattan är brutala, men det gör ingenting för på bilstereon pumpar Talking Heads ”Once in a lifetime”.

Det kan vara den ultimata New York-hymnen - trots att den inte alls handlar om New York.

Jag råkar ramla rakt ner i kvällsrusningen när jag återvänder efter två veckor i Sverige och trafiken rör sig som trögflytande lera genom Queens.

Likafullt är leendet brett och lyckligt i baksätet.

Leaving New York, never easy, slog Michael Stipe och R.E.M. fast - men att komma hit är desto enklare.

Det är som att själen antänds så fort jag förnimmer den elektriska laddningen i luften ute på Long Island Expressway, som att pulsen börjar rusa i eufori i den otåliga kakofonin av brölande biltutor, polissirener och obönhörligt pumpande hip hop-beats genom nervevade sidorutor, som att själva livskänslan trappas upp av de evigt filmiska vyerna ...

Just den här tidiga septemberkvällen är den rosa skymningen dessutom mjuk och mild och på oldies-kanalen Über-chaffisen har inrattad kommer plötsligt Talking Heads ”Once in a life­time”.

I mina öron är det ofta den ­definitiva New York-psalmen.

Det finns förvisso ett överflöd av mer ikoniska klassiker i den grenen - och det känns som att de avhandlats vid upprepade tillfällen i den här spalten. Jay Z:s ”Empire state of mind, Velvet Undergrounds ”Waiting for my man”, Simon & Garfunkels ”The boxer”, Drifters ”On Broadway”, Televisions ”Marquee moon”, Patti Smiths ”Gloria”, Pogues julserenad och så vidare.

Talking Heads-numret handlar inte ens om Gotham, det är en kallsvettig gestaltning av mitt-i-livet-kris, men det är något med den neurotiskt pulserande och flimrande ljudväggen, och med David Byres uppskruvade recitation till sång, som harmonierar perfekt med den här stadens nervösa, rastlösa, tidvis hysteriska ­karaktär.

Just så låter New York, just så känns New York, just så är New York.

Dessutom går det , med lite god vilja, att koppla ­också texttemat till samma karaktär.

Var, om inte inte här, i den moderna framgångs­jaktens eget Klondyke, stannar människor plötsligt upp och frågar:

- How did I get here?

Byrne fortsätter mala just den frågeställningen när vi efter en timme till slut baxar oss genom Midtown Tunnel och styr ut i myllret på östra Manhattan och livet är verkligen bara underbart.

1 av 3

Orsaker till extas

”Sons of anarchy” (tv-serie)

A bad moon is ­rising, hu!

Ryan Adams - ”Gimme some­thing good” (cd-spår)

Det var väldigt länge sedan han gav oss något så här bra.

Kantarelltoast på Riche i Stockholm (förrätt)

Kanske hela ­Sverige-besökets största höjdpunkt