Harlem – där kyckling smakar som soul låter

Per Bjurman om svenske Marcus Samuelssons nyöppnade krog i New York

NÖJE

Sen kväll i Harlem.

Kycklingarna på Marcus ­Samuelssons nyöppnade krog – Streetbird Rotisserie – smakar som soul låter.

Men tvärs över gatan sjunger de allsång till Bon Jovi.

Svenske Marcus Samuelsson har redan etablerat sig som en av Harlems främsta ­krögare med omsusade Red Rooster.

Nu kommer alltså nästa giv:

Streetbird Rotisserie i hörnet av ­Frederick Douglass Boulevard – också känd som åttonde ­avenyn – och 116:e ­gatan.

Det är en aningen enklare inrättning, med skonsammare priser, men inte mindre ­ambitiös.

Kycklingarna som på klassiskt rotisserie-sätt grillas på roterande spett – en het trend i matsammanhang just nu, tydligen – smakar som en gammal Sam Cooke-serenad låter och inredningen är en rätt fantastisk hyllning till den tidiga hip hop-kultur som tog form i bland annat Harlem i skarven mellan 70- och 80-tal.

Med lampor gjorda av gamla kassettband, ursnygga säten som ser ut som Adidas-installationer, en pelare av bergsprängare – eller ”beat boxes”, som de kallades här – och fronten från en hel, ­graffiti-sprayad tunnelbanevagn vid köket kan man lätt få för sig att man befinner sig i en Run DMC-­video.

Jag tittar förbi när stiftelsen ­bakom Polarpriset dagen före det officiella öppnandet har ett litet special-evenemang – under vilket Jan Gradvall intervjuar amerikanska musikjournalisterna John ­Seabrook och Elisabeth Vincentelli om det svenska låt­skrivar­undret – och blir väldigt ­förtjust.

Streetbird är en ­potentiell favoritkrog.

Men hela området lockar. Delen av ­Frederick Douglass Boulevard det gäller var tydligen öde och ruffig för bara några år sedan, men är nu fullsprängd av barer och restauranger och har en påtaglig ”buzz”.

Så när Polar-evenemanget är över ramlar vi, ett par stycken, över till Harlem Tavern tvärs över gatan.

Det är ett stort ­schabrak till krog där en dj leder glada ­karaoke-övningar och uppväxta på pop­journalistisk ­romantik om Harlem ­föreställer vi oss förstås att alla ska sjunga Billie Holiday-ballader och heta D’Angelo-dängor.

Men det är allsång till samma Bon Jovi- och Guns ’n’ Roses-hits som på alla andra ställen av samma slag utanför ­Manhattan – och ljuvligt chosefri och rolig ­stämning.

Jag måste snart tillbaka.

Precis som till Samuelssons kycklingar.

FAKTA

Orsaker till extas

Matthew E White – Freseh Blood (cd)

  Makalöst vacker popdröm.

Interstellar (dvd)

  Den är ännu ­bättre andra gången.

All Or Nothing At All (HBO-­dokumentär)

  Av små snuttar att döma är denna ­Sinatra-dokumentär, som HBO sänder i två delar i morgon och på måndag, helt omistlig.