Aftonbladet
Dagens namn: Peter, Petra
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

60-talisterna blir liksom aldrig vuxna – inte på riktigt

Det är vi 60-talister som har makten och pengarna nu.

Och om den insikten får andra att ta sig för pannan må de vara ursäktade.

För vi råkar ju också vara en generation som vägrar bli vuxen och tror att vi fortfarande kan stå vid salta bardiskar i Ramones-T-shirts med bibehållen värdighet...

Vi befinner oss mitt i decenniet då alla födda på 60-talet förr eller senare fyller 50 år.

Med tanke på hur de flesta av oss väljer att leva sina liv är det lite svårt att ta in.

 

Ja, vi har slutligen tagit över efter jätteproppen Orvar. Den siste 40-talisten har fått sin första pensionsutbetalning i brevlådan. Det är 60-talisterna som dominerar nu. I politiken, i media, i näringslivet – överallt.  Det är också vi som har pengarna, vilket inte kan beskrivas som annat än rättvist eftersom det känns som det bara var alldeles nyss vi fick tjata oss till några skrynkliga tiokronorssedlar för att ha råd att köpa Ebba Grön-skivor och se Indiana Jones-filmer på bio.

Problemet är att vi fortfarande spenderar så mycket av de pengarna på samma slags nöjen, till synes fast beslutna att tänja ut våra tonår i all evighet.

60-talisterna blir liksom aldrig vuxna. Inte på riktigt.

 

Vi fortsätter gå på krogen – gärna om den är stans ”hetaste”, dessutom – med en iver som ingen tidigare generation före oss. Vi konsumerar alltjämt samtida populärkultur som om den vore vår egen; skaffar oss favoritartister avsedda för betydligt färskare årskullar, ”binge”-tittar på coola tv-serier hela nätterna och är lika angelägna som tonåringar om att få äga de senaste telefonerna och läsplattorna.

Vi klär oss obekymrat i nudie-jeans, T-shirts med rockbandstryck, bomberjackor och Converse-sneakers.

Ja, jag känner många som skulle kunna använda sina barns kläder utan att väcka minsta förvåning. Det är vanligen bara storleken som skiljer ändå.

Varför? Jag vägrar komma dragande med Staffan Westerbergs gamla pannkaka. Den är ett slitet, uttjatat alibi ingen kommer undan med längre.

I den mån just vår ungdoms tv-utbud lämnat bestående men av den aktuella sorten handlade det snarare om att vi fick se så lite sant exalterande underhållning – typ Scooby Doo, som bara visades på allenarådande statstelevisionen en vecka kring jul – att vi var svältfödda och inte kunde få nog när alternativen så småningom blev fler.

 

En mer plausibel förklaring är att vi var den första – och sista, känns det som ibland – generation som hade det så bra att det gick att skjuta upp inträdet i vuxenlivet.

Där de som kom före oss mer eller mindre var tvingade att skaffa jobb, bilda familj och bli allvarliga när de var klara med sin utbildning kunde vi utan större problem unna oss några år som au-pairs i USA eller på luffen jorden runt.

Sedan fastnade många av oss i den mentaliteten.

Å andra sidan:

Det är bra härligt!

När jag var liten fruktade jag alltid att jag plötsligt en dag skulle sätta på mig rutig gubbkeps och som de vuxna jag kände sluta tycka om allting roligt här i livet.

Nu kan jag lättad konstatera att det aldrig kommer att hända.

Jag är ju 60-talist.

 

LÄS HELA REPORTAGET ”MIN GENERATION” HÄR

SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
Om Aftonbladet