Tom Cruise bjuder på redig kalkon till Thanksgivning

Det är upprörande att man inte gör mer med ”Jack Reacher: Never go back”

NÖJE

Den här veckan åt vi kalkon i USA.

Sen såg jag en också.

”Jack Reacher: Never go back”.

Det är direkt upprörande att de inte kan göra bättre filmer av böcker med så raffinerade intriger, suggestiva miljöskildringar och intrikata personporträtt som Lee Childs om enmansarmén Reacher.

Det var ju Thanksgiving day i torsdags och nationen satt samlad i vardagsrum och gillestugor och tuggade kalkon - utom i de ryktesvis talrika fall där världskrigsartade släktfejder så här två veckor efter tidernas mest infekterad presidentval hann utbryta innan den torra fågeln plockades ur ugnen.

Själv är jag inte särskilt förtjust i kalkon men tar väluppfostrat seden dit jag kommer, så efter den traditionsenliga Thanksgiving-promenaden längs Manhattan- gator så öde att man nästan känner sig som Will Smith i ”I am Legend” sätter jag mig ner med några amerikanska vänner och trycker i mig ett par sega tuggor.

Det går an.

Framförallt är den kalkonen plausibel i jämförelse med den jag har det tvivelaktiga nöjet att förtära med ögonen samma vecka.

Edward Zwicks ”Jack Reacher: Never go back” är som en tacksägelse fast tvärtom:

Något att beklaga i sitt liv, inte vara tacksam över.

Jag är stort fan av Lee Childs böcker om Jack Reacher - en amerikaniserad, fattigare och mer solitär version av Guillous Carl Hamilton på drift mellan de amerikanska kusterna. Han är inte bara en fascinerade karaktär - komplex och ambivalent, men utrustad med en moralisk kompass lika pålitlig som en metronom. Lee spinner originella, sinnrika intriger också - och skildrar amerikanska vardagsmiljöer med en pregnans få samtida kommer åt. New York är aldrig mer stämningsmättat än i britten Childs händer, inte sydvästra Texas öknar heller.

Men de dimensionerna gick bara att ana i första filmen, byggd på romanen ”One shot”, och i uppföljaren saknas de helt. Kvar finns bara en platt och själlös actionrulle med Tom Cruise i rollen som töntig macho-grobian.

Det är inga fel på Cruise per se, han har uträttat mycket värt jubel. Men han är inte lämpligare i rollen som Reacher än Rolf Lassgård skulle vara som Mowgli.

Fy, faktiskt.

Ska de göra fler Reacher-filmer - och det borde ju gå, den ohyggliga ”Trip wire” är på sätt och vis redan en färdig film - måste de hitta en annan huvudrollsinnehavare och sätta mer lyhörda regissörer bakom ratten.

Eljest blir de bara Thanksgiving-kalkoner - utan fyllning.

FAKTA

Orsaker till extas:

A Tribe Called Quest - We got it from here...Thank you for your service (cd) Sorglig med också brutalt svängande slutpunkt

Mary Chapin Carpenter – The things that we are made of (cd) Besjälad och stringent singer-songwriter-konst

Robbie Robertson – Testemony (Biografi)