Lennart lärde mig att älska låtarna

Jag hade hoppats att jag på något sätt skulle få framföra min respekt personligen, i stället för att som vanligt skriva några futtiga rader när allting är försent.

Lennart skulle ju ändå få några veckor till, det var så det var sagt.

Men den grymma insikten om att hoppet var ute hann inte ens sjunka in förrän telefonen ringde igen ...

Och plötsligt finns inte den älskade vännen med det vänligaste leendet, det största hjärtat och det mest omtänksamma sinnet.

Plötsligt står vi utan

Sveriges överlägset störste

musikskribent, som kunde så ofattbart mycket och skrev med just den glöd och passion och påträngande lust han själv sökte efter i musiken; man kunde ju inte läsa en Lennart-text utan att känna att man MÅSTE höra artisterna och skivorna han skrev om.

Plötsligt går det inte längre att berätta för honom vad han betydde, hur fantastiskt givande det var att ha en sån vän, hur djupt lycklig han gjorde en hopplöst underlägsen lärjunge med sina ständiga vänligheter.

Men jag hoppas innerligt att Lennart anade något av den omvärldens kärlek som kommit till uttryck i så många fina hyllningar de senaste dagarna, att han förstod hur omtyckt och respekterad och uppskattad och beundrad han var.

Själv släcker jag om natten ner lägenheten, sätter mig vid fönstret och spelar några av sångerna jag aldrig hade lärt mig älska och förstå om det inte varit för att Lennart introducerat dem.

Och medan södra Manhattan glittrar där ute i mörkret, så förföriskt att Lennart kunde ha skrivit något riktigt sinnligt och vackert om synen, sjunger Elvis ”I’ll hold you in my heart (’til I can hold you in my arms)”. Sedan kommer Charlie Richs ”Feel like going home”, George Jones ”From a window up above”, Dan Penns ”Do right man”, liveversionen av Wilmer X:s ”Du du du”, Howlin’ Wolfs ”Moanin’ for my baby”, Kimmie Rhodes ”West Texas heaven”, Huey Piano Smiths ”Rockin’ pneumonia and the boogie woogie flue”, Willie Nelsons ”Half a man”, Velvet Undergrounds ”I can’t stand it”, Solomon Burkes ”Cry to me”, Cramps ”Can your pussy do the dog” och Aaron Nevilles ”Ave Maria”.

Vila i frid, Lennart Persson.

Vi glömmer dig aldrig.