Oasis gav mig ny frisyr och nya vänner

1 av 3
Oasis under sin storhetstid.
NÖJE

Med Oasis ”Be here now” dog britpopen. Men som motgift till jantelagen i en svensk småstad var albumet livräddande. För det är jag evigt tacksam.

I dag har filmen ”Oasis: Supersonic” svensk biopremiär. Den följer Oasis från gräsrökande möbler på den lokala puben till de historiska konserterna på Knebworth då fyra procent av Storbritanniens befolkning slogs om biljetterna. Filmen slutar där, 1996, då även Oasis borde ha stämplat ut, enligt rockjournalistisk konsensus.

Men nu släpps elefanten i rummet – ”Be here now” – i nyutgåva. Oasis tredje album möttes av rejviga recensioner när det kom, inte bara av Aftonbladets Håkan Steen. 19 år senare har de flesta reviderat sin åsikt och hävdar att Oasis här tappade allt, efter den ungt hungrande ”Definitely maybe” och den dyrt stråkdraperade ”Morning glory”.

Jag håller inte med. Kanske för att ”Be here now” var albumet som – på grund av min ringa ålder tidigare under 90-talet – fick mig förlorad i Oasis på riktigt. Den 20 augusti 1997 visade SVT BBC-dokumentären ”Right here, right now”. Bröderna Gallagher spelade biljard och drack Hooch i beige kepsar, kappor och ökenkängor. Jag såg storögt på från sängen i mitt pojkrum.

– Vi vill fortfarande få alla andra musiker i det här landet att bli bortglömda. Eftersom vi vill. För att vi kan. För vi är bäst, sa Noel från under sin keps.

Nästa dag skrev jag ut en bild på Liam från internet, tog med den till frisören och köpte Oasis nya album på vägen hem. Jag stod på busshållsplatsen med elva refrängrundor och 30 gitarrer ringande i öronen. Det var början på en vacker vänskap.

”Be here now” är som inget annat album essensen av Oasis. Det andas oförfalskad helikopterhybris. Oasis var redan störst i världen, nu skulle de ut i rymden. Albumet fångar den exakta brytpunkten mellan historisk formtopp och rent och skärt kokain-nonsens. Den är båda sakerna samtidigt, därför så obevekligt fascinerande.

Oasis gav mig ny frisyr och nya vänner, vänner jag har kvar än.

Jag tror egentligen att vi var rätt olidliga där vi satt i baren på Statt i Växjö i våra Stadium-parkas och rökte Benson & Hedges. Men bröderna Gallagher fick oss att hålla hakan lite högre i korridoren, d’you know what I mean?