Både fåglar och kändisar är roligare att se i det fria

Läs Sylvia Balac krönika

Skygg art. Ingmar Bergman och Liv Ullman på Fårö 1967.
Foto: TOMMY MARDELL
Skygg art. Ingmar Bergman och Liv Ullman på Fårö 1967.
NÖJE

Kändisar är som fåglar.

Ser man dem i en djurpark rycker man på axlarna, men ute i det vilda gör de djupa avtryck.

Sylvia Balac.
Sylvia Balac.

Fågelskådare åker inte till ett aviarium för att pricka av sina bevingade vänner. Det vore ju fusk. Däremot kan de sätta sig i bilen och köra 50 mil om någon larmat om att en stensvala siktats på Öland.

På samma sätt är det med kändisar. Än sen om man ser dem på Allsångsscenen, på konsert, festival eller ens när de går ut från sitt hotell före en spelning i Globen. Det är ju i det fria, i deras naturliga habitat, som de blir spännande att skåda.

Och i likhet med fåglarna ökar kändisarna i värde ju skyggare och mer ovanliga de är. Att se Alexander Skarsgård på Södermalm har nu blivit lika vanligt som att se en duva på Stureplan.

En gång såg jag en kändisarnas härfågel. Arten är skygg, attackerar inkräktare, och ansågs på medeltiden förebåda krig och missväxt.

Jag och min kompis hade sålt strumpor på torget i Visby och unnade oss en tripp till Fårö. När strumpmobilen rullade av färjan hajade vi till. ”Nämen, är det inte…?” Jo. Det var det. Härfågeln hade ingen basker på sig, men väl svarta solglasögon. Från sin röda Mercedes-jeep blickade Den Store Regissören ner på oss. Det kändes andäktigt. Lika mycket en Fårö-institution som en rauk, men svårtillgängligare. Den korta skymten av Ingmar Bergman i sin jeep gav vår Fårö-vistelse extra glans.

En annan sällsynt regissörsart skådade jag i dess naturliga miljö i Spanien. Madrid, närmare bestämt. Jag hälsade på en kompis som plötsligt stannade till mitt på gatan och väste ”psst, kolla till höger!” Jag lydde och fick se Den Spanska Kejsarörnen. Som fågelböckerna utlovat var den kortare i rocken än den vanliga kejsarörnen. Den hade också rejält yviga huvudfjädrar och flankerades av två biffiga bodyguards. De sistnämnda höll sig i bakgrunden medan Pedro Almodóvar köpte en tidning från ett gatustånd.

Jag gick inte fram. Jag sa ingenting. Jag tog ingen bild. Men det fanns ett värde i själva skådandet. Ett mentalt kryss i rutan efter Art: Kändisar, Underart: Regissörer.

I augusti styr jag kosan mot sydöst. Vem vet, kanske får jag syn på en Balkanhök – förlåt, Emir Kusturica – då.