”Turist” en succékomedi – åtminstone i Sarajevo

NÖJE

Jag sökte en feelbad-film.

Och fann en skrattfest.

Jag är inte besviken.

Sylvia Balac.
Sylvia Balac.

”Jodå, rejäl feelbad” sade kollegan med en lätt rysning efter pressvisningen av Ruben Östlunds ”Turist”. 

Förhandssnacket fick mig att förvänta något i stil med österrikiska feelbad-

mästarna Hanekes och Seidls mörkaste verk. Eller åtminstone ont i magen-obehag à la Anna Odells ”Återträffen” eller Östlunds egen ”De ofrivilliga”.

Jag var inte alls beredd på detta garvgalej.

Jag väntade med att se filmen tills Sarajevo filmfestival i slutet av augusti. Det finns något kittlande i att se svenska filmer utomlands, notera publikens reaktioner, själv se den lite utifrån. Och meta-poängen i att se en film som heter

”Turist” medan man själv ÄR turist är förstås uppenbar.

Fredagkväll i Bosniens huvudstad, salongen fylld till bristningsgränsen, plaststolar utställda för eftersläntrarna.

Sen började det. Från första scenen till sista. Skrattfesten. Och jag snackar inte om de forcerade ”haha” som vanligtvis hörs på filmfestivalvisningar. Jag snackar slå sig för knäna-skratt, vrida sig-skratt och kippa efter andan och frusta-skratt. Med slutna ögon hade man kunnat tro att hela salongen var stenad och tittade

på ”Big Momma’s house”.

Massans påverkan ska aldrig underskattas. Hade jag sett filmen i Stockholm hade jag kanske endast fnissat försynt. Men nu drogs jag med. För gråten bor granne med skrattet och Östlunds

skarpa drama är obehagligt, men också

något av det roligaste som hänt svensk film.

Söndercurlade barn, krackelerad mansroll, besatt bindning till kärnfamiljen – hysteriskt kul!

Det bästa – och kanske 

enda – sättet att hantera elände är att skratta åt det.

Och inga förstår det bättre än en biopublik som upplevt 1 825 dagars blodig belägring.

”Turist” fick av Nöjes­bladets Jan-Olov Andersson.

Kolla vad veckans filmpremiärer får för betyg på sidorna 16-17.