Odessatrappan ska vara en besvikelse

Sylvia Balac om turism på inspelningsplatser

Den berömda trappscenen i Eisensteins ”Pansarkryssaren Potemkin” från 1925.
Den berömda trappscenen i Eisensteins ”Pansarkryssaren Potemkin” från 1925.
NÖJE

Dikten överträffar verkligheten. Åtminstone på inspelningsplatser.

Jag är ganska likgiltig inför inspelningsplatser som turistmål. Jaså, där drack Mikael Nyqvist kaffe i ”Millennium”-­trilogin. Än sen.

Jag har hängt med en vän till både ”Skål”-exteriören i Boston och Carries Manhattan-port från ”Sex and the city” men trots att jag sett vartenda avsnitt av båda serierna gav det mig ingen euforisk upplevelse.

Om inte Carla dyker upp och fäller en syrlig kommentar eller Carries Manolo Blahniks hörs komma klapprande på gatan är det bara vilka dörrar som helst.

Ändå trodde jag att det skulle vara annorlunda i Odessa.
 

Trappan som spelar huvudrollen i en av filmhistoriens mest kända scener – massakern i ”Pansarkryssaren Potemkin” – måste väl ändå bli en mäktig upplevelse, tänkte jag när jag för några år sedan rullade in i den ukrainska staden.

Det var en tidig sommarmorgon. Stans gatuhundar låg ännu och slafade i parkerna. Men magin uteblev.

Jaha. En trappa. Visst är det fräsigt att trappstegen är olika breda och långa och därför skapar en illusion om att trappan är längre än den verkligen är.

Och nej, jag hade inte förväntat mig att se söndertrampade barn, blödande kvinnor och en barnvagn med en hjälplös bebis i som rullar ner för trappan. Det hade varit fruktansvärt.

Men det var ändå bara en trappa. Med en väg nedanför och hamnen mittemot.

Men min besvikelse var helt i sin ordning. Ett bevis för filmkonstens kraft. Själva syftet är att med vinklar och klippning skapa något större, bättre, förädlat. Och det lyckades Sergej Eisenstein verkligen med.
 

Med detta sagt tror jag inte att turister som besöker Stockholm för att de sett staden på film blir besvikna. Till och med en själslig göteborgare som jag håller med om att vår huvudstad är en ståtlig skådespelare.