I källaren kan man vara sitt rätta rasistiska jag

Josef Ochs, i mitten, med vänner i sitt källarrum pyntat med nazistobjekt. Foto
Josef Ochs, i mitten, med vänner i sitt källarrum pyntat med nazistobjekt. Foto
NÖJE

Världen svämmar över av förskönande, förljugna bilder, i reklam, film och på sociala medier.

Regissören Ulrich Seidl har gjort till sin livsuppgift att balansera de bilderna.

Som barn fascinerades jag alltid över ”finrummen”, de nästan oanvända skinande rena vardagsrum eller matsalar alla över 50 verkade ha i sina hus.

Jag förstår nu att finrummen var som Instagram- och Facebookbilder i dag. En arrangerad verklighet att visa upp för andra.

”Kom, kom! Sätt er här i finrummet och titta så fint vi har det och så normala vi är så kommer jag strax med kaffe och sju sorters kakor.”

Österrikiske regissören Ulrich Seidl är inte det minsta intresserad av folks finrum. Hans fokus har i stället alltid varit på ”fulrummen” – bokstavliga och bildliga – vilket är extra tydligt i senaste filmen, halvdokumentära ”Källaren”.

Där får vi följa med diverse österrikare ner i sina källare där de kan ”vara sig själva” för en stund.

I vissa fall handlar att vara sig själv om att cykla på sin motionscykel, i andra om att lufta sin rasism med pistolpolarna, lyfta upp sin sexslav i pungen, eller skåla med vännerna i Hitler-rummet.

Chockvärdet är egentligen ganska lågt. Josef Fritzl har satt en så avgrundsdjup ”standard” för de fulaste och vidrigaste av källarrum, att smisksex och tavlor på Hitler aldrig någonsin når dit.

Provokativt, kittlande och emellanåt kväljande obehagligt, javisst.

Men Seidl dömer ingen och vill visa motpolen till den polerade verklighet vi dagligen matas med.

Om vi dämpar glansen i finrummen lite och städar upp en aning i fulrummen kanske mänskligheten till slut kan umgås och ta en kaffe tillsammans i hyfsat­rummet.

Missa inte Jan-Olov Anderssons recension av ”Källaren” här.