Ett tidsfördriv eller en kamp på blodigt allvar

Sylvia Balac om tjusningen med korsord

NÖJE

Kors i taket.

Eller på sidan 3 i alla fall.

Nöjesbladet har blivit med korsord.

Foto: COLOURBOX
Foto: COLOURBOX

En gång i tiden tyckte jag om en man som tyckte om korsord. Vi hade en ritual varje vecka som gick ut på att tävla i vem som först lyckades lösa Aftonbladets fredagskryss. Varsin tidning i hand och klara färdiga gå. Jag slog honom en eller två gånger av kanske femtio. Sedan tröttnade han. På tävlingen och på mig.

Jag har också en vän som gillar korsord. När jag hälsar på hos henne i Göteborg brukar vi lösa Dagens Nyheters korsord tillsammans. Hon fyller i ett ord, jag ett annat. Det kan ta hela helgen men tillfredsställelsen när ­sista rutan är korrekt ifylld är alltid enorm. Vi tröttnar inte på att lösa korsord ihop. Eller på varandra.

Det är lite tjusningen med korsord, att det kan vara både en individuell gren och en lagsport. Jag föredrar det senare, till skillnad mot deltagarna i dokumentären ”Word play” från 2006.

En charmant dokumentär om korsordsmakare men framförallt korsordslösare. Filmen följer några av deltagarna som tävlar i ACPT – American Crossword Puzzle Tournament. Och det är en fröjd att bevittna deras frenetiska kamp om titeln.

För dem är korsord inget tidsfördriv, ­utan en tävling på blodigt allvar.

En annan reflektion när jag ser filmen är att korsordens historia är väldigt ­nära sammanflätad med dagstidningarnas. I filmen är det tidningen New York Times korsord som är den ”finaste” ­nöten som alla vill knäcka. I Sverige är det, om jag har förstått saken rätt, Hans Christian Nygårds korsord i Svenska Dagbladet som har högst status.

Jag vet att många korsord finns digitalt, numera, men det känns inte riktigt som samma sak. Så jag undrar lite hur det ska gå med kors­orden och korsordslösandet när papperstidningarna går i graven.

Lyckligtvis är vi inte där än, och i dag lanserar Nöjesbladet sitt eget korsord, i tidningen. Hoppas att ni tycker om det.