’Toni Erdmann’ har botat min fobi mot långa filmer

Fingerspitzgefühl. Ines (Sandra Hüller) och ”Toni Erdmann” (Peter Simonischek).
Fingerspitzgefühl. Ines (Sandra Hüller) och ”Toni Erdmann” (Peter Simonischek).
NÖJE

Underbart är långt. Närmare bestämt 2 timmar och 42 minuter med ”Min pappa Toni Erdmann”.

I en tid när webbserier lyckas förmedla komplexa historier på fem minuter känns det på pappret som ett misslyckande att ta hela 2 timmar och 42 minuter på sig för att berätta att ”framgångsrik konsult är död inombords och hennes gamle skämtare till far försöker väcka henne till liv med okonventionella metoder”.

Och eftersom jag förnumstigt och slentrianmässigt brukar hävda att 80 minuter är den perfekta filmlängden var det med en extrastor popcornlåda full med skepsis jag satte mig längst fram (alltid längst fram) i biosalongen för att titta på Cannes-snackisen ”Min pappa Toni Erdmann”.

Min kropp kan ännu känna fantomsmärtor efter att ha genomlidit långdragna sagor om ringar och hobbitar och oändliga fältslag i ”Ben-Hur” och ”Gladiator”.

Nu förstår jag att det inte var längden som var problemet, utan filmerna. Det är fältslagen och alverna som tråkar ut mig.

”Min pappa Toni Erdmann” är garanterat fri från fältslag.

Åtminstone bokstavligt talat. Filmen skildrar det psykologiska slaget mellan ­stela, kalla Ines som jobbar i en stel, kall bransch och hennes pappa Winfried, en godmodig ”practical joker” som generar henne genom att i tid och otid ­dyka upp som ”coachen Toni Erdmann” iförd peruk och löständer.

Regissören Maren Ade försökte korta ner sin film, men hon insåg att den blev ­något annat, något banalare, om hon tog bort 20 minuter.

Och det känns faktiskt som att alla 162 minuter är totalt nödvändiga. Man lär verkligen känna Ines och Winfried, med fullständig fingerspitzgefühl spelade av Sandra Hüller och Peter Simoni­scheck, vilket bäddar för de skratt- och känslo­explosioner som ­filmens komiska och rörande ­scener framkallar.

Jo, jag tittade på klockan ett par gånger, men bara för att för­säkra mig om att ­filmen inte var på väg att ta slut.

Hobbitar och fältslag ska jag hålla mig undan i fortsättningen, men ”Min pappa Toni Erdmann” har ­definitivt botat min fobi mot långa filmer.
 

Missa inte Karolina Fjellborgs ­recension av ”Min pappa Toni ­Erd­mann”.