Det tristaste och mest rekordblaskiga kvalet någonsin i Eurovision

1 av 20
MELODIFESTIVALEN

KIEV. Hämta limtuben.

Klistra fast ögonlocken i pannan.

Dubbelkolla att de sitter fast.

Annars kommer ni att somna i kväll.

Det dröjer inte länge innan den skräckinjagande insikten slår till i Kiev:

Jahaaa. Ahaaa.

Förra året, när Petra Mede och Måns Zelmerlöw lotsade tv-tittarna genom den bästa ESC-finalen någonsin var ett stort och unikt undantag.

Nu är det vardag igen. Kalla det gärna för tisdag i ESC-fabriken.

Ni vet exakt vad det innebär. Tv-tittarna får i år bland annat stå ut med tre programledare som är lika kul som borrelia.

Blaskiga ballader på rad

Men det är inte det värsta med första semifinalen. Eftersom ohemult många försöker kopiera fjolårets vinnare borde den tydliga Jamala-effekten ge programmets producenter migrän.

Jamala-effekten?

Att chockerande många länder ställer upp med artister som står ensamma framför stora bildskärmar och sjunger ballader till mer eller mindre lyckade visuals. Det innebär följande:

En ballad.

En ballad till.

Ännu en ballad?

Nämen? En ballad till!

Någon måste skämta nu, men här kommer en blaskig tryckare igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare.

Av 18 bidrag är 14 stycken ballader. Det måste vara något slags rekord.

Historiens tråkigaste genrep

Resultatet är ett gräsligt segt och tålamodsprövande tv-program. Hur ska man kunna skapa någon form av dynamisk dramatik med sådana förutsättningar? Det är, som Robin Bengtsson brukar säga, freakin' omöjligt.

Jag har sett ESC-historiens tråkigaste genrep, och det var en förfärlig upplevelse. Hjärtat dansar inte direkt tango just nu. Behovet att banka huvudet i tangentbordet 234 gånger i rad är dock akut.

Balladerna är som boaormen Kaa – de vyssjar, stänger dina ögonlock och kväver dig i sömnen.

Det var så illa att Moldaviens glada saxofonprutt till bidrag kom som en befrielse någonstans i mitten. Moldaviens. Glada. Saxofonprutt.

Det är bra för Sverige

Allt detta är dock väldigt goda nyheter för Sverige och Robin Bengtsson. ”Bengan” är rätt ensam om att över huvud taget ha en poplåt med ett tempo på, ja, över 10 kilometer i timmen.

Finalplatsen borde därför vara given. Bengtsson kan redan nu ställa sig upp och skrika ”Yatzy”. Han skulle till och med kunna spara på krafterna som idrottsproffsen gör inför viktigare urladdningar.

Det vill säga – varför sätta den perfekta ”nicken” redan nu? Är det inte smartare att knycka på huvudet ordentligt först på lördag?

Vilka andra kommer få äran att bli slagna av Italien om några dagar?

Sak samma.
Det roligaste i kväll blir i alla fall när den högste och mest godmodige tuppen på EBU, Jon Ola Sand, vänder sig till kameran och tackar för ett alldeles, alldeles strålande program.

Vi säger så, Jon Ola, vi säger så.