Gaybuskis, karaoke och Sanna Nielsen

NÖJE

GÖTEBORG. Tänk er att låtkvalitén från förra veckan står på en trampolin.

Den tar sats, studsar tre gånger, störtdyker fem meter och landar med ett magplask.

Smällen får håret att fladdra.

Markus Larsson.
Markus Larsson.

Jag kan visserligen förstå tanken och dramaturgin.

Efter första veckans, med Melodifestivalens mått mätt, moderna startfält följer SVT upp med åtta låtar som i huvudsak är ... lite mindre 2011. Målgruppen är plötsligt 20 år äldre än i Luleå.

Här finns ingen Swingfly. Här finns ingen Danny som sätter en ny högstanivå för hur ett nummer kan låta och se ut.

Däremot ställer Babsan upp med ”Ge mig en spanjor”. Arriba. Gaybuskis om att vägra dansa nykter på stadshotell med män som heter Kjell? Om jag skrivit en låt efter att ha lyssnat på Babsan skulle den heta ”Ge mig en sobril”.

Men Babsan passar in i ett startfält som vill få tittarna att känna igen sig. Klockan 20.00 på lördag serveras det korv och makaroner, var så säkra. Med feel good-ketchup.

Elisabeth Andreassen sjunger en folkballad som är väldigt innerlig och väldigt tråkig. Sanna Nielsen lär behöva göra ett rasande starkt framförande för att hennes traditionella Bobby Ljunggren-pompa ska nå final.

Och Brolle är Brolle. ”Boden-Elvis” har gjort en låt, ”7 days and 7 nights”, som landar mellan karaoke-schlager och Elvis Presleys fläskiga 70-talsshower i Las Vegas. Lär sitta lika säkert som dippsåsen Holiday bredvid chipsen.

Loreens bidrag ”My heart is refusing me”, som påminner om reklamradions absoluta r’n’b-favorit Rihanna, är ett välkommet modernt undantag. Detsamma gäller för Christian Walz extrempolerade soulpop.

Sen har vi artister som, om nån nämner deras namn, får de flesta att fråga sig – vem då?

Anniela? The Moniker?

Måste nog lyssna några gånger till på just The Moniker. Första intrycket lyder annars så här: Ett The Ark som lyssnat på fel Beatles-låtar (”Ob-la-di, ob-la-da”) och supit sig pangfulla i studion.

Precis innan jag sätter punkt för krönikan undrar Elisabet Andreassens låtskrivare vad jag tycker om hennes ballad. Vi kan kalla dem för Bill och Bull.

– Inte min grej, svarar jag.

Bill och Bull ser lyckliga ut.

– Bra, då vet vi att det blir en hit, ropar de och gör tummen upp.

Tack för den, skitstövlar.