Det här är lika stort som ABBA

Markus Larssonom Loreens seger i Eurovision

1/9
NÖJESBLADET

Det här är inte sant.

D-d-d-det …

Förlåt mig, host.

Det gick.

Det började i Växjö.

Och varför inte?

Sagor och succéer måste ju börja någonstans.

Jag satt en sen natt på en pub och varvade ner inför den första delfinalen av Melodifestivalen 2012.

Loreens musikförläggare ”Lärkan” beställde in en öl till och skakade på huvudet. Han vinklade upp ögonbrynen till ”ledsen hund” och sa:

– Om inte folk fattar Loreen ger jag upp. Fungerar inte ”Euphoria”, går hon inte till final så … nä. Då ger jag fan i den här skittävlingen.

”Lärkan” blir, som den underhållande drama queen han är, lite drastisk när han är på snusen.

Men jag höll med.

Vi hade just sett något alldeles, alldeles fantastiskt. Vi hade sett repetitioner som inte liknade någonting annat. I alla fall inte något som ställt upp i tävlingen tidigare.

Då, på puben i Växjö, hade inte Loreen och ”Euphoria” riktigt hunnit sjunka in ännu.

Men numret var bra. Det var mycket bra.

Alla som följt tävlingen på nära håll i några år visste att det var en killer. Och alla som följer Melodifestivalen på nära håll – journalister, fans, skivbolagsjeppar och kameramän – vet också att det gör detsamma vad alla i bubblan tycker.

Det är tre minuter i direktsänd tv som gäller, och inget annat. Risken finns alltid att kritikernas favoriter och fansens älsklingar faller.

Hype behöver inte betyda ett smack. Det kan snarare vara ett straff.

Redan då började anmärkningar och tvivel att förfölja Loreen.

”Är hon för excentrisk för att slå brett?” ”Ska det vara så lite ljus i låten – man ser ju inte hennes ögon!” ”Vad är grejen med den där luggen?” ”Är inte allt liiite för arty?” ”Och vad är det där för mystisk dans?”

Det fungerade. Loreen gick direkt.

Sen började Björn Ranelid att låta som en skånsk slåttermaskin med trimmad motor: ”Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!”.

David Lindgren snurrade på ryggen i sin bästa firmaslips.

Danny Saucedo tog i så mycket att han lyste i mörkret och svävade i luften.

Thorsten Flinck reste sig igen.

Och Afro-Dite deltog väl också.

Medan resten av cirkusen pågick höll Loreen en låg profil. Jag har ingen aning om vad hon pysslade med. Satt och mediterade och hämtade kraft i trollskogen? Mycket möjligt.

Och under tiden växte stödet och trycket bakom ”Euphoria”, trots att låten och numret hamnade i medieskugga.

Finalen blev en utklassning. Ingen har fått lika många röster som Loreen tidigare.

Frågan var om Europa skulle bli lika förhäxade som de svenska tv-tittarna?

Med tanke på hur det har gått under 2000- talet har den gångna veckan i Baku varit surrealistisk. Loreens favoritskap har varit löjligt stort.

Ändå vågade ingen ta ut segern i förskott. Allt kändes bara överdrivet. Loreen tävlar ju för Sverige, för guds skull. Landet som alltid är favorittippade men som nästan aldrig lever upp till förväntningarna när det verkligen gäller.

Men om favoritskapet var surrealistiskt blev finalen bisarr.

Under Loreens framträdande var det knäpptyst i presshangaren. Vanligtvis är det full kalabalik och fest med flaggor och schlagertomtar och ringdans.

Men så länge ”Euphoria” pågick stod alla stilla och lyssnade. Hänförelsen gick nästan att ta på. Applåderna kom först efteråt.

Och när rösterna räknades upp blev det ännu värre. Tolvorna haglade. Kan minnas fel, men Sverige fick poäng från alla utom Italien.

Tankarna fick huvudet att koka. Var är det som händer? Vad är det som händer? Vadärdetsomhändervadärdetsomhändervadärdetsomhänder?

Glöm Carola. Glöm Herreys. Glöm Charlotte Perrelli. Det här är större.

Det här är i paritet med ABBA.

”Euphoria” är i alla fall det bästa och mest klockrena bidraget som Sverige har skickat till Eurovision sedan ”Waterloo”.

Det kan inte sägas för ofta.

I dag är Eurovision så omfattade att det i princip är omöjligt att vinna. Bidraget måste tilltala så ofattbart många länder och kulturer.

”Euphoria” hade allt.

En enkel och slagkraftig refräng som slår lika brett som McDonalds. En produktion som, med den här tävlingens mått mätt, känns modern. Och en artist som är fullständigt unik, som inte går att skapa vid skrivbordet eller hitta på under ett marknadsmöte.

En sån blandning händer nästan aldrig. Om Loreen inte hade vunnit skulle luften definitivt ha gått ur SVT och Christer Björkman och låtskrivarna.

Vad skulle de i så fall hitta på? Såna här förutsättningar kommer inte igen.

”Euphoria” var sista chansen för generationen som gjort Melodifestivalen till Sveriges i särklass största tv-program på 2000-talet.

Det var nu eller aldrig.

Efter The Arks fiasko i Helsingfors 2007 tvivlade jag på att Sverige någonsin skulle kunna ta guld i Eurovision Song Contest.

Jag hade fel, fel, fel.

Men förhoppningsvis tittade ni noga när Loreen gick upp på scenen som vinnare och slungade ur sig refrängen i ”Euphoria” en sista gång medan eftertexterna rullade och konfettin regnade.

Det här är ju i slutändan hennes triumf. Det var hennes utstrålning och person och röst som gjorde det. Det var hon som gav ”Euphoria” själ och värme och hjärta och liv.

Jag misstänker att det kommer dröja åratal innan Sverige ens kommer i närheten av samma bragd.

Det här kanske aldrig händer igen. Och därför tar inte rysningarna slut i natt i Baku.

Larssons...

...Läckraste

Loreens framträdande. En sann ”nu sitter vi bara och gapar”-upplevelse.

...Loska

Norge sist? Kom igen nu. Det var väl lite väl hårt?