Så var Rolling Stones turnépremiär i Hamburg

1 av 2 | Foto: AFP DPA
Rolling Stones höll turnépremiär i Hamburg.
MUSIK

HAMBURG. Jodå, det rör sig om ännu en vända med väldigt välbekanta Stones-klassiker i ett väldigt välbekant Stones-format.

Men för den som går med på själva premissen är ”No filter” en häpnadsväckande laddad show.

Turnén når Stockholm och Friends Arena den 12 oktober.

Vi har förvisso hört spekulationerna massor av gånger förr.

Men med ”No filter”, en 13 konserter kort Europa-turné som stannar till på Friends Arena i Solna den 12 oktober, viskas det från ovanligt många håll om att nu, nu är det verkligen sista chansen att se ”the greatest rock’n’roll band in the world”.

Visst, trummisen Charlie Watts är de facto är 76. Det måste rimligen finnas en gräns även för de här obegripligt välkonserverade små gummikropparna.

Men om det här nu är finalen går det inte på något sätt att anklaga Rolling Stones för att slarva med sortin.

I en voluminös stadspark i norra Tyskland känns den nu 74-årige Mick Jagger under långa stunder precis lika pojkaktigt sprallig som någonsin. Och då är han ändå lite förkyld i kväll.

Stones bjuder på en påkostad om än ganska enkel show. Fyra 19 meter höga videoskärmar är hela den visuella inramningen, och de ägnas mest åt att visa livebilder på bandet, så att Jaggers flaxande armar och Keith Richards förnöjda leenden ska nå hela vägen till andra änden av den gigantiska gräsplanen.

Om åldern möjligen märks på någon är det Richards. Aldrig har jag sett en Stones-show där han tar så här lite plats. Nästan alla betydande solon och licks görs av Ron Wood, även om också Richards klarar med några stadiga ruscher ut avsatsen bland publiken.

Det är svårt förutsägbart

Men annars är det lika mycket klassisk Stones-konsert som alla gånger jag sett dem de senaste 27 åren. På gott och ont.

Vi får våra ”Miss you”, ”Satisfaction” och ”Start me up”. Vi får ett halvstabilt Keith-parti i mitten, vi får uppkavlade glansjackor, svarta revärbyxor och glittriga joggingskor och en Mick Jagger som pratar hisnande mängder dålig tyska mellan låtarna.

Det är svårt förutsägbart. Men. Den här gången gör de i långa stunder den gamla vanliga Stones-showen med en glöd och dedikation som jag sällan hört.

Välbekanta saxofonisten Bobby Keys och sångerskan Lisa Fischer må vara borta men Tim Ries och Sasha Allen axlar deras roller med den äran.

Och trots att vi bara får två nummer från ”Blue & lonesome”, fjolårets lyckade album med bluescovers, ger det stor effekt i showen. Som om de där gamla låtarna fått Stones att minnas vad det var med musik som fick dem att börja spela för snart 60 år sedan.

Så det slutar som så många gånger förr. Den långa raden teoretiska invändningar pulveriseras när man inser hur djävulusiskt mycket det faktiskt svänger när allt stämmer i det här kufiga bandet.

Betyg – låt för låt


Sympathy for the devil
Jagger gör entré med silverglittrig jacka i rök och dovt cirklande rött ljus. Men Wood och Richards slirar så mycket med gitarrerna att den diaboliska stämningen aldrig riktigt infinner sig.


It's only rock'n'roll (but I like it)
Här hittar gitarrerna mer rätt. Stabil leverans av en uttjatad låt.


Tumbling dice
När blås och körer får ta plats rullar Stones-maskinen igång på allvar. Jagger jobbar publiken långt ute på avsatsen.


Out of control
Coolt pockande stämning och alltid kul när Jagger tar fram munspelet, men känns kanske inte som en av måste-låtarna.


Just your fool
Då blir det klart roligare när Stones spelar gammal Jimmy Reed-blues. Här har de kul.


Ride ’em on down
Jagger slänger av sig jackan och spottar ur sig ännu en gammal blues. Märkligt hur bra så här utpräglad klubbmusik funkar inför 82 000.


Play with fire
”En långsam romantisk ballad som vi inte spelat på länge” säger Jagger och Wood och Richards slår sig ner med varsin akustisk gitarr. Kul,
stilfull 60-talsöverraskning.


You can’t always get what you want
Jagger, nu i felknäppt grönlila skjorta och med akustisk gitarr, fyrar av en publikfavorit som går lite på rutin.


Dancing with Mr D
Wow! Ett stycke skönt underskattad sleazegroove från ”Goats head soup”. Det hade vi inte räknat med. Stones har bara spelat den en gång tidigare, säger Jagger. Gärna repris i Stockholm.


Under my thumb
De tyska fansen fick rösta på låtar de ville höra i kväll och den här vann, tydligen. Stones testar en lite säckigare variant än de brukar, funkar OK.


Paint it black
Här flyger det upp mobiler i luften. Älskad överallt, men det känns lite som att Stones hellre spelat nåt annat.


Honky tonk women
Den här kan de göra baklänges i sömnen. På gott och ont. Jagger passar på att snyta sig under Richards solo.


Slipping away
Richards inleder sitt obligatoriska tvålåtarsparti vid micken med en rätt slirig sånginsats i en inte så stor låt.


Happy
Andra Keith-låten sprakar desto mer, inte minst tack vare Woods glimrande pedal steel.


Midnight rambler
Av alla obligatorielåtar låter den här aldrig pliktskyldig. Inget annat band kan få till just det där smällande, brummande grisbluessvänget, och de drar ut på det rent härligt länge.


Miss you
Är egentligen rätt trött på denna discodängan men i kväll räddas den av läcker neoninramning och läcker sax av Tim Ries.


Street fighting man
Kvällens gitarrshow har ägts av Ron Wood men här får han allt att stämma med Keith och puttrande, fräsande äkta Stones-nerv uppstår.


Start me up
En enda konsert utan den här, skulle inte det kunna vara nåt?


Brown sugar
Det är ju så med Stones, när allt hakar i vartannat på rätt sätt blir det fantastiskt. Och då blåser allt damm bort även från sönderspelade
klassiker.


Satisfaction
Och när de lyckas hålla sig kvar i sitt unika häng låter till och med den här vild och kul.

Extranummer:


Gimme shelter
Känns ovanligt aktuell just nu och Stones klipper visst in någon liten anti-Trump-protest på videoskärmarna. Sångerskan Sasha Allen fyller
Lisa Fischers legendariska skor med den äran jämte Jagger ute hos publiken.


Jumping Jack Flash
En kassaskåpssäker defilering i mål.

FAKTA

Rolling Stones

Plats: Stadtpark, Hamburg.

Publik: 82 000.

Längd: 140 minuter.

Bäst: Som så ofta den monumentala ”Midnight rambler”.

Sämst: Som så ofta ett solonummer med Keith, i kväll ”Slipping away”.