Så var Volbeats spelning på Friends arena

Volbeat i Friends arena 2017.
Foto: MAGNUS SANDBERG
Volbeat i Friends arena 2017.
MUSIK

Efter de danska hårdrockarnas spelning på Friends arena är det tydligt.

Volbeat är ett band för alla.

Volbeat äntrar arenan till Motörheads ”Born to raise hell”. Främre delen av scenen är formad som en boxningsring. Men det första intrycket av bandet ska visa sig vara mycket farligare än danskarna själva.

Sångaren Michael Poulsen pekar på publiken. Han ler mot en person i folkhavet och säger ”I can’t hear you”. Sedan sjunger han, oftast kärleksfulla berättelser som når ut till varenda en av oss. Han sjunger om hur en enda låt på radion kan lindra hjärtesorgen och om att förlora sin far alldeles för tidigt.

Kanske är det bandets berättarförmåga som gjort att så många tagit sig till Friends Arena den här regniga lördagsnatten. Här finns de sedvanliga rockarna, pappor med sina döttrar och någon jag råkar missta för min gamla svensklärare.

Imiterar Elvis

Kvällens första höjdpunkt sker en halvtimme in. Poulsen jammar själv på scenen och får hela Friends Arena att kännas som sitt vardagsrum. ”We’re so proud to be here in Stockholm” sjunger han och frågar publiken om de gillar Elvis Presley, Johnny Cash och ”a little bit of Volbeat?”. Han imiterar Elvis, publiken jublar.

Bandet gör inga fel men har ändå svårt att få arenan att lyfta. Kvällens övriga glansnummer tar således plats när de väljer att överraska. ”Ibland förlorar vi våra idoler”, säger sångaren och dedikerar ”Goodbye forever” till Chris Cornell och Chester Bennington. Med sin vackra lyrik, och 19 000 händer som klappar i takt, får låten ett helt annat liv i sig ikväll.
Under deras största hit, och avslutande ”Still counting”, får Volbeat sällskap av unga fans ur publiken. ”This is the next generation of rock and roll”, utbrister Poulsen. Då blir det tydligt — Volbeat är ett band för alla.

Betyg – låt för låt


The devil's bleeding crown
Bandet är redan i toppform. Publiken har ännu inte kommit igång.


Heaven nor hell
Ljummet om man bortser från Rob Caggianos gitarrsolon.


Radio girl
Det enda heta här är eldflammorna som visas på storbildsskärmarna.


Lola Montez
Nu börjar det hända grejer.


Let it burn
Poulsen får hela arenan att klappa i takt.


Doc holliday
Ack, vilket tajt liveband vi har framför oss.


Sad man's tongue
Inleds med Poulsens egna version av Johnny Cashs ”Ring of fire”. Publiken är såld.


16 dollars
En likgiltig stämning rör sig genom arenan igen, trots att låten går i 120.


Fallen
Det vackra budskapet får pulsen att stiga.


Slaytan
Poulsens vokala bredd är nästan överväldigande.


Dead but rising
Meh.


Evelyn
I ett godkänt samarbete med Amorphis sångare Tomi Joutsen.


For evigt
Sångaren dedikerar låten till sin dotter och får publiken att lysa upp arenan med sina telefoner.


Guitar gangsters & cadillac blood
Med sällskap av Mika Lagrén från Grave.


The lonesome rider
Poulsen nickar nöjt mot det sjungande publikhavet.


Seal the deal
Caggianos solon räddar dagen ännu en gång.


Goodbye forever
Dedikerat till Chris Cornell och Chester Bennington. Wow, så vackert.


Maybellene i hofteholder
19 000 par händer vaggar i takt till den akustiska gitarren. Det är en förtjusande syn.


A warrior's call
Aningen trögt. Låten lever knappast upp till sitt namn.


The hangman’s body count
Spelningen krystar ur sig sina sista minuter.


Black rose
Där ser man! Arenan fylls plötsligt med nyfunnen energi.


Still counting
Volbeat avslutar spelningen tillsammans med unga fans ur publiken — och med flaggan i topp.

FAKTA

Volbeat

Plats: Friends Arena, Stockholm.

Publik: 19 035.

Längd: 2 timmar.

Bäst: Volbeat är onekligen i toppform, särskilt i storhits som ”Black rose” och ”Still counting”. Och det är knappast ett minus att basisten Kaspar Boye Larsen har på sig en Håkan Hellström-tröja kvällen till ära.

Sämst: Bandet må vara på topp men spelningen lyfter alltför sent.