Så bra var Bob Dylans spelning i Stockholm

Hoppade upp på en ny nivå – och blev kvar där

1 av 3 | Foto: Läsarbild
Bob Dylan på Waterfront.
MUSIK

En nybliven nobelpristagare startar om sin evighetsturné i Stockholm.

Men på scen är han givetvis exakt samma gamla Bob Dylan som vanligt.

FAKTA

Bob Dylan


Plats: Waterfront, Stockholm.

Publik: 2 900 (utsålt).

Längd: 109 minuter.

Bäst: ”Love sick” och ”Standing in the doorway”.

Sämst: ”All or nothing at all” biter inte riktigt.

Bob Dylan tog sedvanlig paus på sin ”Never ending tour” efter några spelningar i Florida i november.

De två konserterna på Waterfront den här helgen (han spelar även söndag kväll) är således 75-åringens första som nobelpristagare i litteratur. Och eftersom han som bekant inte dök upp på utdelningen i december är Svenska akademiens ledamöter på plats för att se till så att Dylan slutligen får sitt diplom.

Men den som till äventyrs hade hoppats att 75-åringen på något sätt skulle adressera detta från scen blir besviken.


Han säger de facto inte ett ord. Inget ovanligt i det, så brukar det vara. Och det här är på många sätt ännu en dag på jobbet för Dylan. Om än en inspirerad och rent av uppsluppen sådan.

Den som har sett honom på senare år känner igen sig. Mycket av setet kommer från ”Tempest”, senaste albumet med egna låtar. I övrigt väljer Dylan gärna nytt framför gammalt, från 60- och 70-talen får vi mest obligatorier som ”Highway 61 revisited” och”Desolation row” (i ”Sting-version”, som Fredrik Virtanen träffande uttrycker det).


Och jämfört med sista USA-gigen i höstas lägger Dylan bara in en ny låt i setet, mörka 90-talsklenoden ”Standing in the doorway”. Vilket dock piggar upp desto mer, den är kvällens mest trollbindande moment.

Detta trots att legendaren så sent som i fredags släppte sitt första trippelalbum i karriären, ”Triplicate”, det tredje album på två år med standards ur ”The great American songbook”.

Vurmen för låtar som inte minst Frank Sinatra gjorde odödliga får visserligen plats men Dylan håller nere dem till fem, och knyter ihop med resten av setet via några av sina egna old school-jazziga nummer.

Och det fungerar riktigt bra, inte minst för att det excellenta band som Dylan har trimmat in under så många år är så skickliga på att hitta en linje i såväl sväng som temperament genom hela setet. Lika vassa är de på att skala av och plocka fram det mest väsentliga ur de välanvända Sinatra-sångerna.


Framför allt blir det i kväll ställt bortom allt tvivel att Dylans röst har betydligt mer att ge än det rossel han prövat vårt tålamod med från och till de senaste 20 åren. ”Autumn leaves” levereras med så många nyanser av blått att jag knappt tror mina öron.

Det går som vanligt att drömma om helt andra och djärvare set och minnas starkare versioner av vissa låtar från förr. Men Bob Dylan med det här bandet är ändå en sällsynt attraktion. De hoppade upp på en ny nivå första gången jag såg dem på Waterfront 2013 och har blivit kvar där.

Ni har biljett till i kväll, eller till Lund den 9 april, kommer inte att ångra er.

FAKTA

Plus låt för låt


Things have changed
Dylan öppnar med låten han gjorde till filmen ”Wonder boys” för 17 år sedan. Men versionen i kväll är softare och countryfolkigare.


Don’t think twice, it’s all right
Tidig 60-talsklassiker som givetvis river ned igenkännande applåder. Dylan gör den uppsluppet vid flygeln och får applåder även för ett litet solo.


Highway 61 revisited
Drivig, cool och tämligen originaltrogen version av megaklassikern. Förutom att Dylan som vanligt drar och sliter i fraseringarna.


Beyond here lies nothin'
Texmexigt febrig romantik från ”Together through life”, en av Dylans starkaste skivor i modern tid.


Full moon and empty arms
Kvällens första Sinatra-evergreen. Sångaren intar crooner-pose i mitten av scenen och sjunger med så mycket croonerstämma den 75-åriga rösten kan uppbringa, till lyhört, avskalat komp.


High water (for Charley Patton)
Tillbaka vid flygeln tar blues-Bob plats på scen med sin hyllning till deltablueslegenden från 30-talets Mississippi. Snyggt Texas-bluesig
behandling av bandet.


Melancholy mood
Crooner-läget igen. Harmoniskt vispjazzigt Sinatra-nummer från höstens album ”Fallen angels”.


Duquesne whistle
Mer gammeldags jazzsväng, här signerat Dylan själv. Det var bland annat den här som fick honom att snöa in på standards från förr.
Bandet får presentera sig rejält, inte minst Charlie Sexton excellerar på gitarr.


Love sick
”I’m sick of love, I wish I’d never met you”. Dylan bredbent i dämpat ljus med ett av sina riktigt stora sentida nummer, suggestivt återhållet inramat av bandet. Mäktigt.


Tangled up in blue
Mer kärlek från den mörka sidan, en pärla från skilsmässoklassikern ”Blood on the tracks”. Dylan på både munspel och flygel.


Pay in blood
Mer småkuslig noir-rock från ”Tempest”.


Standing in the doorway
Makligt tassande mörker från ” Time out of mind”. Intimt och starkt.


Scarlet town
Dylan bygger olycksbådande folkstämningar med banjo och akustiska gitarrer.


I could have told you
Kvällens enda nummer från nya albumet ”Triplicate”. Tror rent av Frankie Boy hade varit stolt över sånginsatsen.


Desolation Row
Vad hade Ulf Lundell och Tomas Andersson Wij varit utan den här? Bandet gör den i en förtätat plockande version med Bob vid flygeln.


Soon after midnight
Vackert pedal steel-skimrande ballad som flirtar oblygt med gamla ”Blue moon”.


All or nothing at all
Det händer att man jämför Dylans tolkningar med Sinatras kända versioner och i den här blir det inte till Bobs fördel. Kul dock att se honom dansa lite.


Long and wasted years
Den här ”Tempest”-balladen gillar han att spela, Bob. Men jag har hört den mer laddad.


Autumn leaves
Graciös minimalism i en egentligen alldeles för söndertolkad Yves Montand-standard. Och som han sjunger, Bob, när han verkligen vill.

Extranummer:


Blowin' in the wind
”Blowin’ in the wheeaah...”. Man får tillåta Dylan att leka lite med sin mest slitna låt. I kväll är den en bekvämt lunkade countryblues med spröd fiol.


Why try to change me now
”Why can't I be more conventional?” sjöng Sinatra i den här rökigt sentimentala nattballaden. Det känns inte som att Dylan har ställt sig den frågan så ofta men vad vet vi? Hur som helst: en snygg final.