”Hans sångröst och Sven-Ingvars melodier lever vidare”

1 av 3
MUSIK

Sven-Erik Magnusson är borta.

Det känns overkligt. För folk i min och i flera efterföljande generationer har ju han och Sven-Ingvars liksom alltid bara funnits där.

Och Sven-Erik Magnusson lever förstås vidare genom sin musik. Som en blandning av dansbandskung med popkredd och värmländsk ikon.

Dansbandsmusiken är stor ute på landsorten och ganska obefintlig i landets större städer.

Med åren har jag fått allt större respekt för dansband i allmänhet, deras ofta genuina musikalitet, utan att jag för den skull lyssnar på dem.

Men Sven-Ingvars har alltid stått över det där.

Har liksom alltid funnits där. För min generation och för de som har kommit efter.

Deras refränger sitter i den svenska folksjälen ungefär på samma sätt som Evert Taubes (1890-1976) eller Ted Gärdestads (1956-1997).

Och det har pågått länge.

Själv har jag hört Sven-Erik Magnussons vänliga röst sjunga med den där härliga värmländska dialekten så länge jag kan minnas.

Det var 1956 som trummisen Sven Svärd (1939-2003) och dragspelaren och gitarristen Ingvar Karlsson, nu 78 år, värvade en blott 13-årig Sven-Erik Magnusson för att spela med dem på en SSU-dans i Värmland. Han sjöng, spelade gitarr, men också klarinett och saxofon. Gaget lär ha varit 172 kronor att dela på.

Bandet fick fler medlemmar. Blev ett tidigt pop- och rockband. 1959 valdes Sven-Erik Magnusson till Värmlands rockkung, blott 17 år gammal.

1961 kom genombrottet med ”Te' dans mä Karlstatösera”. Bandet blev rikskända när de framförde låten i Sveriges Radios enormt populära ”Frukostklubben”. Sven-Erik Magnusson blev med sin värmländska dialekt, charm, utstrålning och sitt utseende snabbt flickidol.

Mitten av 1960-talet var Sven-Ingvars första storhetsperiod. Hitlåtarna avlöste varandra. Ett tag hade man sex låtar samtidigt på Svensktoppen.

Som ovanligt brådmogen 10-11-åring hade jag upptäckt den brittiska pop- och rockvågen med artister som Beatles, Rolling Stones, Kinks, Hollies, Animals och så vidare. Sven-Ingvars var vid en jämförelse det töntigaste som fanns. Popmusik på svenska. Eller… på värmländska, som en slags felvariant av min egen östgötska.

Vilket inte hindrade att refränger till låtar som ”Fröken Fräken”, ”Min gitarr”, ”Säg inte nej, säg kanske”, ”Kristina från Wilhelmina”, ”Det tror jag inte på”, ”Å jänta å ja” och så vidare satt som ett smäck i skallen. De spelades ju alltid på radion.

När jag sedan började ta gitarrlektioner, frågade jag musikfröken om noter till Beatles- och Stones-låtar.

– För svåra för dig, här har du sa hon – och gav mig noterna och ackorden till ”Min gitarr”.

Och Sven-Ingvars har förföljt många av oss i år efter år, utan att vi egentligen har tänkt på det.

När tv-kanaler ska ha bakgrundsmusik till program som ”Ensam mamma söker” eller ”Bonde söker fru”, väljer producenterna automatiskt musik som på något sätt symboliserar sol, sommar, Sverige och kärlek, gärna på landsbygden, och då är det bara att tonsätta med valfri Sven-Ingvars-melodi.

När vi var ett stort gäng journalister från Aftonbladet och Expressen som åkte på charterresa till Kanarieöarna för många år sedan och hade kräftskiva vid framkomsten, vet ingen riktigt varför, men plötsligt blev  det bara så att varje snapsvisa inte var ”Helan går” eller något sådant, utan – en Sven-Ingvars-refräng.

Alla kunde dem. Börja om från början – skål! Gitarren har jag haft, det är min bästa vän - skål! Jag ringer på fredag, så ses vi på lördag – skål!

När Aftonbladet för x antal år sedan hade firmafest och uppenbarligen var vid stadd kassa, hade man hyrt in Joe Labero och Sven-Ingvars som underhållning. Vi minns hur Labero trollade så dåvarande chefredaktören Rolf Alsing fick elstötar i rumpan – och dansade sedan som galningar till Sven-Ingvars greatest hits. Oavsett ålder.

Sven-Ingvars karriär har genom åren varit lite upp och ned.

1967 förlorade de många miljoner när de spelade in en långfilm, ”Under ditt parasoll”, som blev en präktig kalkon och ett riktigt publikfiasko.

Rockbandet Mando Diao fick en ny publik med sin Gustaf Fröding-skiva ”Strövtåg i hembygden” för drygt fyra år sedan.

Men Sven-Ingvars var tidigt ute med det konceptet. De tolkade och tonsatte Gustaf Fröding-dikter redan 1972 på ett hyllat album, som då blev starten för deras andra storhetsperiod.

Sedan förde de en ganska anonym tillvaro i rätt många år, var ett dansband i mängden, om än med lite poppigare repertoar, innan det uppstod någon slags retrotrend i slutet av 1980-talet och Sven-Ingvars åter hamnade i rampljuset.

De spelade in gamla låtar på nytt, i lite rockigare versioner, och uppträdde och gjorde succé på Hultsfreds-festivalen 1991. De gjorde också come back på Svensktoppen och fick en riktig långkörare med ”Två mörka ögon”. Den låg på listan i 71 veckor och 1993 firade man rekordet med en direktsändning av programmet från torget i Karlstad.

Att många pop- och rockartister också liksom hade fått Sven-Ingvars låtar med modersmjölken, utan att de direkt hade skyltat med det, bevisades när ett stort gäng ur den svenska musikeliten specialskrev låtar till Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars att tolka: ”Plura” Jonsson, Nisse Hellberg, Per Gessle, Staffan Hellstrand, Peter LeMarc och Niklas Strömstedt.

Raskt steg hipphetsfaktorn hos Sven-Ingvars…

Allt det här har ju handlat om just Sven-Ingvars men jag hade lika gärna förstås kunnat skriva Sven-Erik Magnusson, för det är ju, med all respekt för musikerna, han som är Sven-Ingvars.

Inget Rolling Stones utan Mick Jagger.

Inget Sven-Ingvars utan Sven-Erik Magnusson.

Men precis som Jagger inte haft några större framgångar utan de andra i Stones, är det som frontfigur och sångare i Sven-Ingvars som Sven-Erik Magnusson har skördat alla sina framgångar.

Med den rena och klara rösten, där han ibland bara slängt in ett ord på värmländska och ibland sjungit hela låtar på dialekten. Han har gjort mer för att göra den välkänd och omtyckt än till och med Ulf Malmros filmer och tv-serier.

För ett tiotal år sedan pratade Sven-Erik Magnusson om problem med alkohol och han åkte dit för rattfylla.

Under senare år har han drabbats av prostatacancer, har genomgått operationer och ätit bromsmedicin. Att Sven-Ingvars i somras bara gjorde en kortare turné, hängde mycket ihop med hur Sven-Erik då mådde.

Nu är han borta. Sådant är livet. Det går inte att, som han alltid sjöng, börja om från början.

Men hans sångröst och Sven-Ingvars melodier lever vidare.

För lite drygt ett år sedan visade TV 4 Mats Jankells ljuvliga dokumentär ”Sven-Ingvars – så många mil, så många år”, där Sven-Erik Magnusson vandrade längs minnenas allé i Värmland och sjöng nya (mycket starka) versioner av de gamla klassikerna.

Skrev då att det nu bara återstod att ge Sven-Erik Magnusson en plats i en kommande säsong av ”Så mycket bättre”.

Så blir det inte.

Men nu måste det väl ändå vara självklart vilken artist som ska hyllas i programseriens sista program.