Så bra var Depeche Mode på Friends arena i Stockholm

MUSIK

Depeche Mode rullar i gång sin nya världsturné med en oväntat modest show som startar lite trögt.

Men tack vare en inspirerad parad av klassiker blir det ändå en ganska lyckad kväll.

FAKTA

Depeche Mode


Plats: Friends Arena, Stockholm. Publik: 37 040. Längd: 132 minuter. Bäst: ”Enjoy the silence” och Martin Gore-balladerna. Sämst: Den långa startsträckan och ”Where’s the revolution”.

Det är sällan stora internationella rockband förlägger världspremiärer till Sverige men Depeche Mode har valt att sparka i gång sin ”Global Spirit tour” i en betonglåda i Solna.

Om det är ett slags salut till den genom näst intill hela 37-åriga karriären väldigt trogna svenska publiken eller ett rent logistiskt beslut känns oklart men att döma av rapporter tycks Dave Gahan, Martin Gore och Andy Fletcher ha trivts i stan under dagarna som de har varit är och finjusterat detaljerna.

Showen som rullar ut för första gången någonsin den här behagliga vårkvällen kommer när den går i mål i São Paolo i slutet av mars nästa år att ha setts av miljontals människor på 71 arenor i såväl Europa som Nord- och Sydamerika.

Depeche Mode har med sig med ”Spirit” – ett ovanligt mörkt album till och med för dem – och på många sätt deras mest uttalat politiska skiva, en reaktion på Trump- och brexit-vindarna som blåser.

Bländade mer i Malmö

Men de låter inte det temat ta överdrivet mycket plats i kväll, bandet är trots allt främst här för att underhålla.

Därför är det lite oväntat att Depeche Mode har bestämt sig för en med arenamått mätt relativt liten scen och en ljusshow som knappast kommer i närheten av de blixtrande och bländande kaskader jag såg rama in derass musik i Malmö för drygt tre år sedan.

Det som bjuds här är en ganska basic visuell föreställning med några nya Anton Corbijn-videor som främsta krydda.

Dave Gahan fyller 55 på tisdag men är med sitt ändlösa bålrullande och armvevande fortfarande en av rockens förnämsta estradörer och publikdomptörer, outtröttlig och numera dessutom med en snajsig tangorabatt på överläppen.

Men han och hans band tar oväntat lång tid på sig för att koka upp stämningen.
Och även om de inledningsvis väljer en rad uppfriskande oväntade låtar vägrar den unika elektroniska tyngd som Depeche Mode har skämt bort oss med på så många konserter att riktigt infinna sig.

Får showen att glöda

Det ska faktiskt till en Martin Gore och några ballader för att showen verkligen ska börja glöda. När han sjunger med sorgsna ögon och ännu sorgsnare röst i ”Home” och ”A question of lust” glimmar det till på allvar och därefter böljar showen mellan habilt och ganska lysande.

Depeche Mode är alldeles för rutinerade och har på tok för bra låtar, och ”Enjoy the silence” är verkligen fantastisk i kväll också. Men de är också ett band som vant oss vid förnyelse och oväntade steg.

Den här showen känns i stunder som en lite för bekväm repris.

FAKTA

Betyg låt för låt


Going backwards
Stövlar trampar på bildskärmarna och Dave Gahan kliver in på scen i
glitterkostym och sjunger dystopiskt om döda själar i öppningslåten
från nya albumet. Stabil men lite försiktig start.


So much love
Den låt från nya albumet som har mest uppenbar arenapotential. Men
trots att Gahan åmar sig allt vad han orkar i sin guldväst får han
inte riktigt med sig publiken.


Barrel of a gun
Lite gammal ”Ultra”-tyngd biter bättre. Gahan plockar poäng med några
oväntade strofer från Grandmaster Flashs ”The message”.


A pain that I’m used to
Den dansanta remix-versionen av Jacques Lu Cont. Showen behöver all
disco den kan få för att varva upp men det mörkare ”originalet” är
vassare.


Corrupt
Långt ifrån väntat låtval men just därför riktigt uppiggande. Tung
synthboogie från "Sounds of the universe”. Dave spelar luftgitarr av
upphetsning.


In your room
Depeches husfotograf Anton Corbijn har varit med och utformat nya
showen. Här uppdaterar han en gammal favorit med en video där ett
synthpar dansar. Bra, suggestivt driv men fortfarande lite avvaktande
stämning i hallen.


World in my eyes
Det ska till en lätt omarbetad ”Violator”-pärla för att publiken ska
vakna. Stort jubel här, och klubbkänslan i beatet krymper lokalen en
smula.


Cover me
Svartvit Corbijn-film på skärmarna, Gahan dompterar fram vajande
händer ute på avsatsen i publiken och äntligen den där riktiga, mörka
synthtyngden i en av de mest starkaste ”Spirit”-låtarna. Snyggt.


Home
Martin Gore vid micken med sin halvakustiska Gretsch-gitarr i en evig
favorit som rullar fram elegant i kväll. Publiken tar emot honom med
allsång när han letar sig ut på avsatsen.


A question of lust
Ett stycke Basildon-soul med Martin Gore, ett sparsmakat Peter
Gordeno-piano och publiken på kör. Rena rama barstämningen i en av
bandets finaste ballader.


Poison heart
Soulbandet Depeche Mode, del 2. Starkaste låten från nya albumet blir
ett fint möte mellan Stax och stålverk även på scen. Gahan älskar att
sjunga den.


Where’s the revolution
Jag gillar verkligen att Depeche Mode gör en låt på det här temat –
och att publiken längst fram håller upp skyltar med texten ”we are the
revolution” – och den slår hårdare live än i lurar, men en låt på det
här temat måste vilja framåt på ett helt annat sätt.


Wrong
Inte helt, eh, fel. Men inte så himla rätt heller. Snyggt arrangemang
på ”Sound of the universe”-numret men konserten står kvar och stampar
på stället.


Everything counts
Och just när det som bäst behövs kommer en påminnelse om vilket enormt
popband Depeche Mode var en gång. Melodier som den här som byggde dem
på 80-talet. Vackert skör version, stort jubel.


Stripped
Enorm låt förstås, men jag har hört den mer omtumlande.


Enjoy the silence
Den definitiva Depeche Mode-låten, det bästa de någonsin spelat in.
Här drar de ut den och pumpar groovet och för första gången i kväll är
verkligen hela arenan på fötter. Mäktigt.


Never let me down again
En svettig Gahan vevar med armarna som värsta gyminstruktören men det
här gamla obligatoriet spelar nästan sig själv. Rockbandet Depeche
Mode i sitt absoluta esse.

Extranummer:


Somebody
Oemotståndlig 80-talsballad, kanske Martin Gores allra finaste. Han
sjunger den bedjande kärlekssången omsorgsfullt och mycket värdigt med
slutna ögon till ett stilla piano.


Walking in my shoes
Depeche har lite svårt att få i gång sin patenterat rullande
groovemaskin i kväll men här på upploppet lyckas de.


”Heroes”
Få artister har betytt mer för det här bandet än David Bowie så det är
förstås fint att de hyllar honom med en coolt avskalad cover. Men:
svår låt. Den där episka finalmagin de förmodligen hade hoppats på
infinner sig inte riktigt.


I feel you
Bluesrock! Gillar verkligen den skräpiga och rostiga sidan av Depeche
men ljudet grötar ihop sig i hallen och den verkliga avgrundskraften
uteblir.


Personal Jesus
Elektroniken studsar i magen, Gores gitarr sågar i trumhinnorna och
Dave Gahan går bananas med mikrofonstativet ute på avsatsen. Jodå,
”Personal Jesus” blir en fet final ännu en gång.