Jag är en del av en sammansvärjning

MUSIK

Trodde i min enfald att den politiska laddningen i en Bon Jovi-recension var ganska obetydlig.

Men inte alls. Efter den i mitt tycke rätt töntiga konserten på Stadion här om veckan står det för somliga klart att jag är en del av den sionistiska världssammansvärjningen.

Det har gått några dagar sedan jag satt av de där sega två timmarna på Stadion när telefonen ringer på redaktionen.

Ännu ett ilsket fan vill diskutera det fullständigt orimliga i att man kan tycka annorlunda än arton tusen entusiastiska fans på en konsert.

Han drar de vanliga argumenten om ”duktiga” musiker, försäljningsframgångar och dumma, dumma recesenter.

Sen kommer det:

– Men jag vet hur det är, du skriver bara upp såna som heter Rosentahl.

?!!?

– Eller Hoffman. Eller Klein. Jodå, så är det i det här landet.

Den unge mannen antyder alltså att det bara är judiska artister som får bra kritik av mig. Jag är helt enkelt en del av det dårarna kallar ”zog” – den sionistiska världssammansvärjningen.

Och det blir man anklad för efter en konsert med Bon Jovi...

Jag ber, något häpen, om exempel på vilka herr antisemiten kan tänkas mena. Såvitt jag kan minnas brukar de som får flest lovord i de här spalterna heta saker som Hellström, Berg, Springsteen, Gillespie, Gallagher, Reed, Pop, Love, Forsman och Presley.

Man det är som att tala med en vägg.

– Jag har inga exempel. Men så är det. Jag vet det.

Galenskapen kommer i många skepnader.

Vet att de flesta av er är monumentalt ointresserade av hantverket bakom texterna i en tidning, men i bland måste man få förklara.

Det fanns vissa skäl till att Madonna-recensionen i gårdagens tidning inte var något mästerverk:

Den författades på en intensivt trafikerad trottoar i Barcelonas mörkaste natt.

Så går det till när man befinner sig en mil från sitt hotellrum, deadline närmar sig och varenda taxi i Spanien är upptagen. Det är bara att plocka fram datorn och randa och be till Gud om att det ska gå att sända skiten med en enkel mobiltelefon.

Glamouren i det här yrket kan diskuteras...

Tyvärr var det mycket jag under de hysteriska förhållandena inte, som det heter, fick med i min påvra text.

Som att showen är indelad i fyra avsnitt centrerade kring lika många teman – punk, Japan, country and western och flamenco – och att alla är lika makalöst arrangerade.

Som att ”Nobody’s perfect” var allra bäst av de nya numren.

Som att vår egen Loket (!) fladdrade förbi på bildskärmen under ”Ray of light”.

Som att Material Girl red på en mekanisk tjur i ”Secret”.

Som att de ”Crouching tiger”-inspirerade flygnumren i ”Sky fits heaven” förmodligen kommer att belönas med något slags pris – så sensationella är de.

Som att själva scenen är ett högteknologiskt mästerverk.

Som att Princess jagade taxi med en frenesi ingen någonsin jagat en taxi förut...

Det var långtifrån allt.

Men nu vet ni lite mer.

Orsaker till extas

Per Bjurman