Elton går på rutin

MUSIK
Foto: Mattias Carlsson

Elton John

Plats: Globen, Stockholm. Publik: 13 557, snudd på fullt. Längd: Drygt 2,5 timmar. Bäst: ”I’m still standing” svänger välbehövligt. Sämst: Den där slibbiga ”Lejonkungen”-låten. Fråga: Varför kostym hela övriga giget men träningsoverall i avslutande ”Candle in the wind”?

Ballader, ballader, ballader.

Till sist känns konserten som en enda lång pianoballad.

Och Elton John verkar mest vilja gå på semester.

En 54-årig gentleman i toupé, med rödtonade glasögon och egendomlig kavaj, ett piano och hur många hitballader som helst, i närapå tre timmar.

Det är vad vi får när Elton John rundar av sin soloturné i Stockholm.

Generöst och snålt på samma gång.

Generöst för att han spelar allt obligatoriskt ur sin tjocka, hitspäckade katalog utom möjligen ”Goodbye Yellow Brick Road”.

Snålt för att han kunde gjort så mycket mer med nämnda katalog. Här får vi bara en lite trött (han säger rätt många gånger att detta är slutet på turnén) och föga dynamisk föreställning där sönderspelad ballad staplas på sönderspelad ballad så att helhetsintrycket av en serie i flera fall rätt starka låtar till slut bara blir en lång, sockersmörig balladsmet.

Popens Liberace är dessutom irriterande skicklig på att kamouflera kvaliteterna i sina bästa nummer. ”Almost famous”-bekanta ”Tiny dancer” låter till exempel långt ifrån lika bra som på skiva, förmodligen till stor del för att Elton i den och många andra nummer lägger på syntstråkar från helvetet, i det här fallet 80-talet.

Att han skojar till det med lite boogiekliande emellanåt hjälper föga, då det sällan svänger på allvar och mest känns rutinmässigt.

Det sprakar visserligen till en del i intima ”Sorry seems to be the hardest word” och gamla stänkarna ”I’m still standing” och ”Crocodile rock”.

Men det är tolv av sammanlagt 158 minuter.

Resten av tiden är man mest tacksam över att det finns kaffe att köpa i Globen.

Håkan Steen