Dynamo Chapel gör alla rätt

MUSIK

DYNAMO CHAPEL

Secrets surrendered (before they’re even kept) (Warner)

Rock

Det var väl det jag visste. Dynamo Chapel är bandet som ska göra för traditionell svensk rock vad Viagra gjort för Hugh Hefner. ”Secrets surrendered (before they’re even kept)” får – frankt uttryck – den slappa tasken att stå igen.

Jag vet inte om ni minns, men jag ägnade ett flertal av sommarens krönikor åt att hypa den här skellefteåkvintetten, vars medlemmar tidigare figurerat i konstellationer som A Shrine och Hardy Nilsson. En förstklassig demo, inkluderande ett par norrländska versioner av ”Sherry darling”, och en gripande uppvisning i demonutdrivning på skellefteåfestivalens minsta scen hade övertygat mig om att Dynamo Chapel var det stora vita hoppet och det tyckte jag att världen borde få veta.

Att löftet skulle infrias så fort kunde jag emellertid inte drömma om. Vägen från det lovande demostadiet till storbolagskontrakt och debutalbum tillryggalades nästan oroande snabbt. I den hastigheten är det lätt att bli fartblind, hur många rutinerade Ebbot Lundberg och Nille Perned man än slänger in i produktionsteamet.

Men västerbottningarna surfade tydligen in i studion på en formidabel Malibu-våg av kreativitet och gjorde en ”Darkness on the edge of town” och en ”Moondance” av bara farten, utan att fundera eller krångla så mycket. Också ett sätt – kanske det allra bästa.

Bitvis, för att inte säga ofta, är influenserna alltså väldigt tydliga. Det här är snubbar som under många år levt i ett missbrukarartat förhållande till Van Morrisons och Bruce Springsteen & The E Street Bands samlade verk. De knarkar Bossen och Mannen.

Följaktligen lär de bli beskyllda för att plagiera och stjäla – och för att sakna egenart.

Den kritiken vittnar om brist på fantasi, tycker jag.

Poängen är att Dynamo Chapel gör det så bra, med sån övertygelse och sån kärlek och såna insikter om hur man får just den här sortens krut att explodera, att varje öppensinnig lyssnare efter ett tag skiter fullständigt i varifrån idéerna hämtats.

Man kan ju jämföra med Primal Screams största sånger. Många av dem är rena karbonkopior av välkända klassiker med Stones och Faces. Men träffar ”Movin’ on up” med mindre kraft för det? Blir man av den futtiga anledningen mindre lycklig när ännu ett dansgolv går bananas till ”Rocks”?

Nej, just det. De brinner så intensivt att de, trots de tydliga förebilderna, får eget liv och egen identitet.

Precis likadant är det med ”You’d only tear us apart” och ”City bad boys”, de våtaste E Street Band-drömmarna på ”Secrets?”, fullsprängda av klockspel och ringande gitarrer och dånande Mighty Max-trummor.

De slår ner som atombomber i vilken skivsamling som helst, jag lovar.

Sen är det ju Magnus ”Ekan” Ericsson – den bäste rocksångare som klivit ut i den svenska offentligheten sedan Weeping Willows debut. Han har inte bara en vulkan i bröstkorgen – han talar ofta direkt, verkligen direkt, till alla som någonsin varit ensammast i världen.

Vad spelar det då för roll att han antagligen kan doktorera i både New Jerseys och Belfast rockhistoria?

Ingen.

Dynamo Chapel har gjort den skiva jag drömde om – långt tidigare än jag kunde föreställa mig.

Lyssna på låtar från skivan.

Per Bjurman