One, two, three, four!

MUSIK

JOEY RAMONE

Don’t worry about me (Sanctuary/

Showtime)

Rock

Joey Ramone gör solodebut, efter sin död.
Foto: AP
Joey Ramone gör solodebut, efter sin död.

One-two-three-four?

Så har alla recensenter inlett alla Ramones-recensioner i över tjugofem år.

Och det finns ingen anledning att byta grepp när bandets sångare och chefsideolog nu, ett halvår efter sin tragiska död, begår solodebut.

One-two-three-four?

Det var det okomplicerade stridsrop med vilket Ramones 1976 utrotade dinosaurierna och gjorde rock ’n’ roll rolig igen – och man kan lugnt konstatera att Joey var sina anspråkslösa ideal trogna intill slutet.

”Don’t worry about me” – en väldigt rörande titel på en postum skiva – låter kort sagt bara som en ny Ramones-skiva.

Men det är ju inte så bara.

Ramones var, hävdar jag åtminstone tio dagar i månaden, det bästa rock ’n’ roll-band som någonsin funnits (de andra dagarna har de viss konkurrens av Velvet Underground, Rolling Stones, Clash, Joy Division, Four Tops och The Strokes).

Varför?

Ja, vi kan ju säga så här:

När Nix i Nomads var tolv år gammal såg han ett bild på bandet i en tidning.

Sen förstod han att hans liv omöjligen skulle kunna handla om något annat än rockmusik – och det har det i princip inte gjort heller.

Mer behövdes det inte .

De fula, obildade limsniffarna från Queens, New York sa med sin blotta uppsyn – sina stuprörsjeans, sina skinnjackor, sina sneakers och sina apatiska miner – allt man någonsin behövde veta om nånting.

I alla fall om man var tolv och kände sig utanför.

Ja, viss roll spelade det kanske också att de uppfann punk, skrev fantastiska tvåackordslåtar och tuffare än någon annan i historien skrek? ja, ni vet:

One-two-three-four?

Även om jag som lojalt fan inte vill kräver väl hedern att jag berättar att det emellertid var rätt länge sedan bandet spelade in ett riktigt stort album.

På praktiskt taget alla utgåvor efter åttiotalets början finns ett par, tre suveräna låtar – men också en väldig massa oinspirerad utfyllnad.

Det svider att behöva erkänna, men Joeys skiva – till stora delar färdiginspelad innan han gick ur tiden i somras och mixad av producenten Daniel Rey i efterhand – är ungefär likadan.

Några nummer känns hopplöst fyrkantiga och ibland kommer punkpionjären, som så ofta på de sentida Ramones-verken, alldeles för nära dum heavy metal.

Man kan också slå fast att världen hade klarat sig alldeles utmärkt utan en fantasilös Ramones-version av Stooges ”1969”.

Men ibland blir det rätt också.

Den inledande versionen av Louis Armstrong-bekanta ”What a wonderful world” är till exempel en omedelbar klassiker. Allvarsamma lyssnare tycker förstås att den är hemsk, men det är samma människor som tycker illa om Sid Vicious odödliga tappning av ”My way”, så varför bry sig om dem? Det är såklart underbart att höra ”What a wonderful world” som snuvig East Village-hymn.

Titelspåret är en annan stilig, slimmad släkting till ”I wanna be sedated” och kan, om världen för en gångs skull vill vara rättvis, bli vårens största brottarhit.

Men mest måste man älska ”Maria Bartiromo” – en oförblommerad hyllning till tv-kanalen NBC:s främsta börsanalytiker!

”What’s happening on Wall street/What’s happening on the stock exchange/I wanna know, I wanna know”, sjunger Joey med samma emfas – eller snarare brist på emfas – som han tidigare sjungit om lim, flipper och snygga tjejer.

Fantastiskt.

För naturligtvis var det, om man nu råkade vara Joey Ramone, mer punk att bli finansman – vilket han faktiskt blev; det vet alla som såg honom läsa börsnotiserna i Wall Street Journal på planet till Skellefteå sommaren 1997 – än att stå kvar nere på CBGB’s och gapa nostalgiskt.

Ojämnt, visst.

Men ändå:

”Don’t worry about me” är en jävla snygg sorti.

lyssna!

Per Bjurman