Vad är poängen med Alanis?

MUSIK

ALANIS MORISSETTE

Under rug swept (Warner)

Rock

En gnällspik.
Foto: ÅSA WESTERLUND
En gnällspik.

Hon är inte ens förbannad längre.

Bara lite allmänt småneurotisk så där.

Vad, frågar man sig, är det då för poäng med Alanis Morissette?

Även om jag redan då tyckte att den omsusade kanadensiskan hade en väl stor förkärlek för rockorinterade oxdragarballader och därför hela tiden tangerade ren tristess förstod jag attraktionskraften i den heliga vrede debuten "Jagged little pill" var kokad på.

Hon gav, med inlevelse och viss finess, röst åt alla försmådda, förrådda, förtryckta och förtvivlade - i synnerhet då kvinnor av yngre årgång.

Fragment av samma känsla gick att spåra också på den mer flummigt anlagda uppföljaren "Supposed former infatuation junkie".

Men nu är det som att hon tömt den bägaren. Det finns ingen ilska kvar. I alla fall ingen hon burit på själv och måste få utlopp för

Men den 27-åriga stjärnan är, hur "alternativ" hon nu än ska föreställa, förstås medveten om sitt varumärke och överger inte sin roll som språkrör åt den nordamerikanska kontinentens alla olyckliga twenty-somethings.

Det är många neuroser som ska avhandlas, många små vardagstrauman, många försmädliga tillkortakommanden.

Men bristen på uppriktigt engagemang skiner igenom och oftast framstår Alanis mest som" ja, gnällig.

Hon griper inte tag längre.

Hon bara tröttar ut.

Att människan sedan har en välvässad penna och alltjämt formulerar sig med espri spelar inte så stor roll.

Det här är rockmusik och rockmusik kräver mer än tjusiga fraser.

Den musikaliska utvecklingen följer den emotionella och andliga tätt i spåren. På "Under a rug swept", den första platta Morissettes spelar in utan assistans av succéproducenten Glen Ballard, hörs mycket lite av den taggiga rock denna artist slog igenom med. Ofta är kompet tvärtom mjukt och lätt, tidvis väver hon till och med in några försiktiga beats som säkert ska föreställa moderna.

Inget fel i det, egentligen. Alanis fastnade tidigare lätt i en rätt tradiga gitarrgröt och den nya luften i arrangemangen känns fräsch.

Problemet är att så många låtar bara mynnar ut i ett ostruktuerat, svamligt ingenting. Bara "Hands clean", "Surrendering" och i viss mån "So unsexy" kan beskrivas som riktigt täta, gedigna kompositioner.

Frågan kvarstår:

Vad är det för poäng med Alanis Morissette?

Per Bjurman