En doldis som går förbi sig själv

MUSIK

Hon är en av Sveriges bäst säljande kvinnliga artister just nu. Hon är kompis med Anton Corbijn.

Och hon tänker bara vara popstjärna på sina egna villkor. Puls har träffat Sophie Zelmani.

Sophie Zelmani vill vara stjärna på sina egna villkor.
Sophie Zelmani vill vara stjärna på sina egna villkor.Foto: Kalle Assbring

Studerar man den svenska albumlistan är det lätt att dra flera slutsatser. Att man kan sälja vad som helst med omfattande tv-reklam är bara en. Att det verkar småknepigt att vara svensk kvinnlig artist är en annan.

För även om listorna domineras av unga utländska sångerskor som Shakira, Anastacia och Britney Spears är det nästan tomt på blågula kvinnor på hitlistornas övre skikt.

Ett undantag stavas Sophie Zelmani.

Hennes senaste album ”Sing and dance” gick direkt in på albumlistans femte plats, har som bäst legat trea och fortsätter ihärdigt att hålla sig kvar på topp 20 sedan det släpptes för snart två månader sedan.

Kanske ingen stor sensation, men ändå ögonbrynshöjande med tanke på att det knappast slagits på med de största reklamkanonerna och att Zelmani själv helst verkar hålla sig undan press, radio och tv. Hon syns inte i skvallerpressen, hon dyker aldrig upp i ”Hur gör djur” och för över lag en karriär lite i skymundan trots att hennes fyra album sålt i sammanlagt närmare en halv miljon exemplar.

– Jag spelar då och då, jag gör skivor då och då? och det är bara det jag vill. Det andra kan jag så gärna vara utan. Jag vill kunna göra andra saker än att låta mitt ”jobb” bli hela mitt liv, säger hon då Puls träffar henne.

Det märks att Sophie Zelmani blivit äldre, kanske rent av vuxen. Och att hon nu vet precis vad hon vill och inte vill ställa upp på. Kalla det integritet, kalla det självbevarelsedrift, men Sophie Zelmani är en artist som byggt en karriär på att hellre säga nej än att tacka ja.

Då hon släppte sitt självbetitlade album för nästan sju år sedan försökte hon spela med i det spel det innebär att vara popstjärna. Hon ställde upp på intervjuer, gjorde ett försök att lanseras utomlands och försökte göra vad som krävs av en artist. Det fungerade inte alls.

– Det är inte roligt att prata om sig själv för mycket, man blir helt galen till slut. Innan första skivan pratade jag ju inte överhuvudtaget, och att då börja göra intervjuer blev jättekonstigt. Nu är det inte lika svårt, men förut tyckte jag verkligen att det var jättejobbigt.

Det har talats om lansera även ”Sing and dance” utomlands, men om det inte sker på Sophie Zelmanis egna villkor kan det kvitta.

– Det finns intresse i några andra länder att släppa den här skivan. De får släppa skivan om de vill, och det är ju jättekul, men jag tänker inte göra någonting åt det om det inte kommer något extremt lockande anbud.

Varför?

– Jag vill inte leva så. Resa iväg och bo på hotell ett halvår och bara prata om sig själv? för mig är det inte värt det. Att sitta såhär och prata med dig tycker jag är alldeles lagom, och jag åker gärna ut och spelar, men det räcker liksom så.

– Men det är lite kluvet. För samtidigt vill jag ju nå ut med min musik. Jag är nog ganska lat egentligen, och borde säkert tänka på ett annat sätt. Men att göra som efter första skivan en gång till orkar jag bara inte.

Sophie Zelmani tar de små stegen framåt. Hennes skivor har alltid varit en logisk fortsättning på den förra, hennes lågmälda, framviskade countrypop har hela tiden svävat fritt i sitt eget universum långt borta från reklamradio och arenascener. Men med ”Sing and dance”, producerad av ständige samarbetspartnern Lars Halapi, är förändringen något mer påtaglig.

Musiken har spruckit upp, blivit varmare och mer direkt. Bara albumtiteln i sig pekar på en lättnad i sinnet. Från tunga titlar som ”Precious burden” och ”Time to kill” till just? ”Sing and dance”.

– Det är väl inte svårare än att jag blivit äldre och att jag mår riktigt bra nu. Skivorna blir ju som man mår och hur livet är just då. Tidigare har jag gått och grubblat över saker länge, funderat och haft frågor i huvudet hela tiden. Nu är det inte så längre, och om det hörs i musiken är det ju bara bra.

Även textmässigt har saker hänt. Sättet att skriva är annorlunda, inte lika självcentrerat som tidigare. I stället har hennes omgivning och vänner blivit en viktig del i texterna.

– Jag försöker identifiera mig med andras problem, och känna hur de känner och hur de mår. Men visst, jag blandar ju upp det med egna erfarenheter också, så för mig är det ett nytt sätt att skriva.

Från dagboksskrivande till historieberätterska alltså?

– Förut skrev jag oftast låtar som hämnd. I stället för att reda upp saker och prata ut skrev jag av mig och så fick det vara bra med det sen, liksom. Jag skrev hellre en låt än blev sams.

Det låter mer som ett sätt att fly.

– Ja, kanske. Och jättekonstigt, men för mig funkade det. Men nu kräver min omgivning och mitt liv att jag faktiskt tar itu med saker, och då är det så lätt att behovet att skriva om det försvinner. Ibland har jag försökt hålla kvar känslan ändå, trots att det varit överspelat.

Så nu kan du tala ut och skriva en låt

efteråt?

– Ja precis (skratt).

Det är inte bara rent musikaliskt som Sophies värld förändrats. För snart tre år sedan blev hon mamma för första gången. Något som inte alltid är helt oproblematiskt att kombinera med ett liv som musiker.

– Den största förändringen är tiden, att om jag känner att jag vill skriva är det inte säkert att jag kan det. Ibland kommer min dotter och drar i mig, och då är det ju bara att sluta.

– Samtidigt som att få barn ger helt nya perspektiv på livet och får allt att kännas viktigare och mer värdefullt, så blir man så mycket räddare för precis allting, oroar sig för helt nya saker. Det förändrar verkligen hela livet att få barn.

Har du fortfarande lika stort behov av att göra musik?

– Jo det har jag, men det blir inte lika ofta längre. Tidigare skrev jag hela tiden, nu har det gått nästan ett halvår mellan gångerna ibland. Man får gå på känslan i magen, när behovet kommer får man göra något av det. Annars är det bara att låta bli, det är ingenting som ska tvingas fram.

Den holländske rockfotografen Anton Corbijn är högaktuell med sin utställning ”Mortals” på Kulturhuset i Stockholm. Corbijn fotade Sophie för omslaget till hennes andra skiva. Sedan dess har de varit vänner. Bilden från skivan är för övrigt en del av utställningen, uppförstorad i jätteformat.

– Vi blev vänner när vi jobbade ihop. Han är så otroligt snäll och ödmjuk som person. Vi hörs då och då, skriver små brev ibland. Han är en fantastisk person, och jag ser honom mer som en vän än som någon superfotograf.

Hon var naturligtvis själv med på invigningen av utställningen. Men bilden av sig själv gick hon förbi jättefort.

arkiv Sophie Zelmani

Andra doldisar

Martin Söderström