Oasis rockar än

MUSIK

LONDON

Fokus brukar ligga på vilda fester, skandaler och bloddrypande slagsmål. Men det finns mer. År av framgång. Barn. Och självklart – en ny platta. Puls Tobias Lindner träffade Oasis-Noel i London.

Fem glada britter mellan te och tre.
Foto: sony
Fem glada britter mellan te och tre.

En gång var de störst.

Ja, en gång var Oasis verkligen sjukt störst i det universum som kallas rock ’n’roll. Men placera bröderna Gallaghers skapelse på en karriärstege i dag – jämför Oasis 1996 och Oasis 2002 – och dra efter andan. Höjdskillnaden är enorm.

Fast det är klart.

Frågar du Noel Gallagher, gruppens musikaliska motor, har inget hänt.

– Vi är fortfarande världens största band, konstaterar han när Puls träffar honom på skivbolagets kontor i centrala London.

Dessutom, påpekar han när vi diskuterar försäljningssiffror, floppade inte alls förra ”Standing on the shoulder of giants”.

– You know, Damon Albarn hade skitit i kalsongerna om Blur hade sålt tre miljoner skivor. Vi åker jorden runt och spelar för miljoner människor och säljer tre miljoner skivor och kommer tillbaka och alla säger: ”Dom är slut.” Jag blir så förbannad, säger Noel.

Om han kommer att skriva nya ”Live forever” eller ”Wonderwall” är osäkert.

Men vad som – definitivt – är säkert är att Noel Gallagher finns kvar.

Som citatmaskin. Och som småbarnspappa.

För två år sedan fick han och Meg Matthews – de skilde sig i januari förra året – dottern Anais.

Så nu är Noel Gallagher förälder. Och han är det, självfallet, på sitt eget sätt. Den attityd som finns i all hans musik, i allt han någonsin sagt och gjort, finns där – även när han pratar om sin Anais.

– Jag är världens bästa pappa, säger Noel Gallagher.

Sedan sjunker han ännu djupare ned i den slitna kontorsstolen. Tar en klunk ur flaskan med något sorts källvatten, och förklarar att det inte finns någon inneboende konflikt i att vara småbarnsförälder och samtidigt turnera jorden runt.

– Barn komplicerar inte saker. Men om vi är på turné i Japan och någons barn blir sjukt – då är giget inställt. Så är det bara.

– Men vi gör ju det här för våra barn, så att de kan få en bättre utbildning än den vi fick. Om min dotter i framtiden säger: ”Jag såg fan inte mycket av dig när jag var liten, pappa”, så kommer jag att svara: ”Visst, säg det till din jävla ponny i stället – som du åker för att träffa i din Rolls Royce, du unga otacksamma slyna.”

Det sista, bör tilläggas, säger Noel Gallagher med ett skratt.

Sedan tillägger han:

– Och jag är säker på att i slutändan, när våra barn blir gamla nog att förstå vad vi gör, kommer de att bli förbannat imponerade av oss.

Noel Gallagher har sin syn på föräldraskapet klar. Det handlar om att ge och om att ta.

– Lika mycket som jag måste lära mig att leva med min dotter, lika mycket måste hon lära sig att leva med mig. Jag var ju här först, för fan.

Även lillbrorsan Liam är pappa. Dåvarande frun Patsy Kensit födde sonen Lennon för 2,5 år sedan.

Har din och Liams relation förändrats sedan ni blev fäder?

– Nej, inte direkt. Det kommer alltid att vara på samma sätt. Det har alltid varit på samma sätt, så länge jag kan minnas, säger Noel.

Genom åren har han och Liam supit, knarkat, slagits och skrikit. Ofta med journalister som vittnen.

– Du vet, det enda som kommer i vägen för min relation med Liam är hans drickande. När han är nykter är han en av de få riktiga vänner som jag har. Men när han är full blir han väldigt svart. Jag gillar inte det. Han blir väldigt negativ, och jag klarar inte av det i mitt jävla liv just nu.

Har du försökt få honom att sluta?

– Att sluta dricka? Nej, nej. Inte alls. Han vill inte sluta. När han blir full går jag bara ut ur rummet. Vi kommer överens fint. Men du måste fråga Liam också, jag är säkert svår att umgås med ibland, jag har mina sidor? Han dricker säkert på grund av mig i alla fall, säger Noel med ett skratt.

Du har själv lagt av med droger.

– Det tar sex månader, sen är det lugnt. Och i dag kan jag sitta i ett rum med ett gäng jävla knarkare och kolla på dem när de gör det, det rör mig inte. Lyckligtvis har jag aldrig haft några problem med att dricka. Jag blir väldigt lätt full, efter tre eller fyra drinkar måste jag gå och lägga mig. Fantastiskt, säger Noel.

En timme före intervjun spelar en skivbolagskille upp några låtar från kommande skivan ”Heathen chemistry” från ett kasettband. Inspelningen är dålig, men det låter – tack och lov – bättre än förra ”Standing on the shoulder of giants”.

Dock.

De klockrena pubhitsen – de som får en fullproppad, ölstinkande bar att skrika fyllan ur kroppen en fredagskväll – saknas på kasettbandet.

Kritiker menar att du blivit för rik och berömd för att skriva hits nu.

– So fucking what, säger jag om det. Det är ändå jag som kommer att ligga etta på listorna på söndag. Med sånger som jag skrivit, som handlar om ingenting.

Inför kommande ”Heathen chemistry”, som släpps första juli, är Noel Gallagher fylld av tillförsikt.

Nej, förresten. Det är fel.

Noel Gallagher är inte ”fylld av tillförsikt”.

Han är totalt inställd på att plattan kommer att slå undan benen på varenda skivköpare och recensent som kan det minsta lilla om musik.

– Jag hoppas inte att den här plattan blir kritikerrosad. Jag vet att den kommer att bli det. Lyssna här: det finns folk i det här bandet som känner igen bra, jävla, hederlig musik när de hör den. Och vi älskar skivan allihop. Vi vet vad fan vi gör, säger Noel Gallagher.

Noel, Liam – och alla bråken

Tobias Lindner