Tweet är enkelheten själv

MUSIK

TWEET

Southern hummingbird (Elektra/Warner)

soul

Tweet - en gammal själ med ett enkelt sound.
Foto: WARNER
Tweet - en gammal själ med ett enkelt sound.

På Jamaicas radiostation Irie FM spelar de uteslutande reggae - och Tweet. När Ashantis "Foolish" dominerar amerikanska topplistan, Alicia Keys fortfarande är störst och Lauryn Hill kommer ut med en ny skiva är det "Oops (oh my)" som radiodiscjocker bryter policyn för. På Stureplansbarerna i Stockholm skakar Östermalmsbratsen och förortsfolket rumpan till Missy "Misdemeanor" Elliott och Timbalands beats och skyddsling, hos undertecknad har den stått på repeat hemma i flera månader.

Men 30-åriga Charlene Keys är betydligt mer mångsidig än en singel. Hon räknar Björk och Dixie Chicks till sina förebilder och använder sig lika mycket av akustiska gitarrer som funkiga beats. Fast Tweet är långt från de djupare pretentioner som Alicia Keys och Lauryn Hill har och bortom Ashantis och Brandys glitter.

Tweet är enkelheten själv. Hon är tjejen som började röka under ett struligt förhållande och sen dess rökt så mycket Marlboro Ultra Lights att röstregistret sänkts. Och hon är tjejen som nu ber sin älskare att komma tillbaka, så att hon kan sluta röka, i den raka "Smoking cigarettes".

När Tweet sjunger orden "I bet you always will" och "that"s the part that never lasts forever" under andra refrängen i "Always will" får hon till en perfekt känslosam frasering med lagom heshet.

Hon är den otrogna flickvännen i den orientaliska bounce-låten "Call me". Tweet sjunger "Call me/At the break of dawn/I"ll be sure to meet you/With no panties on/We can slip and slide/We can take a ride/Lots of loving, reminiscing/I"m so bonafide" med en sensuell röst som bitvis påminner om Trickys sångerska Martina.

I "Best friend" visar Tweet även prov på sin egen producentförmåga och hennes röst och Bilals fungerar ihop lika väl som Faith Evans och Carl Thomas i en "klassisk modern" soulduett.

Men Tweet är generellt alldeles för återhållsam. Hennes erfarenheter och attityd göms bakom en betydligt vekare fasad än vad texterna och musiken ger henne utrymme till. Medan det är sexigt i "Oops (oh my)" blir discofunken i "Boogie 2nite" och den Timbaland-producerade "Make our move" inte lika starka som de borde, utan "bara" bevis på Timbalands storhet och den potential Tweet har. När hon ber sin man att dra åt helvete i "Motel" är hon oberörd och "Drunk" ("By the time I finish this drink I"ll roll the last of the grass/Cause I"d rather feel pumped/Than to drown in my tears") är extatisk sängkammarsoul snarare än psykotisk depression och destruktivitet.

Men om, som Missy förklarar det i Vibe, Tweet är en gammal själ med ett enkelt sound, och det var den old-school-viben de försökte blanda med Missys och Timbalands futuristiska, har de lyckats. De har dock inte fulländat det ännu.

A-HA

Lifelines

(WEA/Warner)

ROCK

//P 10s22aha////P 10s22blackalicious// A-ha citerar Oscar Wilde i texthäftet.

"Youth is wasted on the young" står det på sista sidan. Ett klassiskt uttryck, men knappast någon sanning. I vilket fall levererar inte den norska trion en skiva som kan backa upp Wildes fras. Skulle "Lifelines" vara en skiva som bevisar att äldre herrar förvaltar intensiv pop- och rockmusik på ett bättre sätt än alla unga förmågor som lurar därute? Självklart inte.

Morten Harket, Pål Waktaar och Magne Furuholmen är ungefär lika intressanta och utmanande som Eskobar, Stakka Bo eller Andreas Johnson. Ytan är snygg, innehållet säger ingenting. Tillsammans med bland andra Stephen Hague och Stockholm Session Strings skapar A-ha stråkspäckad, elekroniskt utspökad och smäktande rockmusik utan att lyckas komma bort från en anpassad mittfåra.

Det där med att spela rock när man närmar sig medelåldern verkar åtminstone i A-ha:s fall vara klart överskattat.

BLACKALICIOUS

Blazing arrow (MCA/Universal)

HIPHOP

//P 10s22underjorden////P 10s22vm//Ett skivkontrakt med ett jättebolag behöver inte automatiskt betyda att musiken blir utslätad för att sticka så få möjligt i öronen. Det är duon Gift of Gab och Chief Xcel i Blackalicious ett bevis på, som väljer att släppa uppföljaren till albumdebuten "NIA" på MCA.

Annars har Blackalicious alltid varit förknippade med en vinylknarkande och funkmissbrukande underjord, speciellt genom den egna etiketten Quannum som de startade upp tillsammans med kollegorna DJ Shadow, Lateef och Lyrics Born.

När "Blazing arrow" är som bäst håller plattan på att koka över av idéer, infall och gäster som Cut Chemist och Chali 2NA från Jurassic 5, legenden Gil Scott-Heron, Saul Williams, trumslagaren Brother ?uestlove och soulsångerskan Jaguar Wright. Ett funkigt oväder som ligger så långt bort från Ja Rule man kan komma. Markus Larsson

++

DIVERSE ARTISTER

Jakten på underorden III (Streetzone/Border)

hiphop

//P 10s22dunger////P 10s22gogodolls//Även om svenska scenen vuxit enormt de senaste åren kan dessa låtar och grupper på denna dubbel-cd knappast kallas för ett urval utan snarare ett arkiv, och kvaliteten blir därmed ojämn. Första skivan innehåller skånsk dancehall med Svenska Akademien, roliga teorier om att Jesus var en b-boy med Chillinggänget, thugkärlek från Organism 12 och Peshi i "Omaka par" och allmän bra, rå rap med Kenta Kuk & Fronda, Down South Ballers och framförallt Sam E och El Sheriffo. Andra skivan däremot, förutom enstaka undantag som D-12 kopiorna No Ass Cru, är onödig.

Marimba Roney

+++

DIVERSE ARTISTER

VM 2002 - Svenska officiella vinnarplattan (Svenska fotbollförbundet/

Columbia/Sony)

Pop/Rock

//P 10s22moby////P 10s22vanmorrison//I skenet av den VM-trupp de där två träningsoverallsmupparna presenterade förra veckan är den här skivan - en samling nya och gamla fotbollshymner, utgiven som stöd till landslaget under den kommande festen i Japan och Sydkorea - alldeles för rolig.

Skickar vi Daniel Andersson, Håkan Mild och "Turbo" till VM borde musiken fantamme göras av Motvind också.

Inte av Uggla, Magnus Carlson och Wilmer X.

De är på tok för mycket Jesper Blomqvist och Kim Källström.

Det vill säga egensinniga, fyndiga och underhållande.

Fast det är klart, Patrik Isaksson är ju med och han gör väl musik på ungefär samma sätt som Lars-Tommy tycker att man ska spela fotboll.

I övrigt känns Ugglas "Vi ska till VM" fortfarande som ett stolpskott, men han sätter en i nättaket med sin roliga, närmast spectorska version av Åby Erikssons oavsiktligt homoerotiska "Vi är svenska fotbollsgrabbar".

Wilmer gör några traditionella men effektiva dragningar i "Ribba in", Bo Kaspers visar prov på bra speluppfattning i en reggae-tappning av Nackas "Vi hänger med" och Magnus Carlson och Motorhomes håller ihop lagdelarna fint i "Heja Sverige" - en för Carlson typiskt ocynisk hejarmacka direkt från hjärtat.

Vi får också några repriser och den som väcker starkast känslor är förstås GES-mörsaren som ackompanjerade Il Brollos konstverk till VM-turnering 1994.

Men det är E-Type som är bäst.

Endast hans "Campione" har tagits upp av klackarna - fotbollens motsvarighet till det som i popvärlden kallas "The street" - och egentligen är det bara efter en sådan triumf man räknas i de här sammanhangen.

För övrigt tror jag Sverige åker ur så det visslar redan i gruppspelet.

Men den här skivan går ju att lyssna på ändå.

NICOLAI DUNGER

The vinyl trilogy (Virgin)

rock/jazz

//P 10s22weezer////P 10s22westerberg//"Detta är givetvis för bra för att inte komma ut på "vanligt" sätt, på cd, också" skrev jag på de här sidorna om Nicolai Dungers "Blind blemished blues", det första av de tre limiterade vinylalbum han släppte i fjol. Då även de två följande plattorna visade sig vara ganska fantastiska insåg till slut även skivbolaget att fler måste få höra dem och nu kommer de, alla tre, som en snygg liten box.

Den ska ni ha.

Vad "The vinyl trilogy" slutligen bevisar är nämligen att Dunger är en av de största begåvningar som den svenska rockscenen fått fram, någonsin. En musiker med smått sensationell bredd och samtidigt med en helt egen ton. Han har beskrivits som en svensk Van Morrison, inte minst för vissa likheter i röst och sound på fjolårets "riktiga" album "Soul rush". Men den stora likheten ligger förstås i den helt naturliga förmågan att blanda ihop all musik han tycker är bra till någonting eget.

Ni hör det med all önskvärd tydlighet på den här skivsviten.

"Blind blemished blues" rör sig i trakterna av "Soul rush" men är lite bluesigare, friare och mer experimentell.

"A dress book", den andra skivan, är till stora delar instrumental och är mer jazz än rock, med gäster som Jonas Kullhammar och Goran Kajfes. Kanske lite mer svårtuggad men minst lika fascinerande.

Avslutande "Sweat her kiss", till stor del inspelad under bar himmel i Grekland med Bear Quartets Jari Haapalainen som främste sparringpartner, visar upp den Dunger vi först lärde känna, den akustiske singer-songwritern som obekymrat men passionerat glider mellan Nick Drakes ödsliga brittiska hedar och Will Oldhams inrökta amerikanska sovrumsmiljöer.

Alla spår på de här tre spontanitetsspäckade plattorna hör inte till Dungers allra bästa. Men som helhet är "The vinyl trilogy" djupt imponerande.

THE GOO GOO DOLLS

Gutterflower (Warner)

Rock

//P 10s22warren//Ja, tillståndet i den amerikanska rockens mainstream-sfär är nu så bedrövligt att till och med en ny Goo Goo Dolls-skiva känns uppfriskande.

Den duktiga trion gör ju egentligen hopplöst standardiserad FM-rock, möjlig att få vibbar av enbart om man sitter i en bil på en Interstate utanför Los Angeles.

Men som alternativ till Creed får GGD ändå duga. De skriver ju i alla fall låtar som inte känns som direkta förolämpningar.

MOBY

18

(Mute/Playground)

ELECTRONICA

Intentionerna var goda.

Moby ville med "18" göra något som band samman gamla soulhjältar som Al Green och Bill Withers med Massive Attack, åtminstone till en början. Sen upptäckte han att hans kärlek till hiphop och house och jazz var precis lika stark som alltid.

Resultatet låter som en logisk fortsättning av megasuccén "Play", på vilken Moby gjorde new age av gamla blues- och gospelröster från början av förra seklet. De som gick ner i spagat åt melankoliska ljudlandskap som "Natural blues" och "Why does my heart feel so sad" kommer säkert att hjula tre gånger av lycka när de får höra "In this world", "In my heart", "Extreme ways" och framför allt "One of this mornings" - där Dianne McCaulley sjunger en kort snutt från gospelhymnen "Walk around heaven all day".

Grundidén är med andra ord intakt. Sinead O" Connor, Azure Ray och Jennifer Price framför vemodiga melodier ovanpå moderna rytmer, feta stråkar och pianon. Moby presenterar också lite old school-hiphop i "Jam for the ladies" tillsammans med Angie Stone och MC Lite och samplar Barbara Lynns "I"m a good woman" i "Another woman".

Och det mesta är tyvärr väldigt kallt och uppblåst.

Precis som annan liknande symfonirock, exempelvis Pink Floyds "A momentary lapse of reason", passar Mobys låtar bäst som bakgrundsmusik i naturfilmer med glaciärer, pingviner och varma källor.

VAN MORRISON

Down the road - Revised (Polydor/Universal)

Rock

I de fåtal intervjuer den patologiskt skygge Van Morrison gjort har han alltid insisterat på att musiken bara är ett jobb och att hans privata känslor aldrig för ett ögonblick speglats eller på något sätt kommit till uttryck i det jobbet.

Och inte en människa har trott honom.

Det är helt enkelt inte möjligt att skriva och spela in sånger som "Madame George", "Tupelo honey", "Wonderful remark", "Summertime in England", "Steeping out queen", "In the garden" eller ens "Brown-eyed girl" utan att göra tunga emotionella investeringar i dem.

Man kan inte fejka den innerligheten. Man kan inte konstruera så mycket själ. Man kan inte ge gestalt åt så stora känslor om man inte menar allvar.

Frågan är dock om han de senaste åren inte kommit ikapp sina egna ideal och faktiskt hittat ett sätt att spela in skivor utan personligt engagemang.

Ända sedan 1993 års "Too long in exile" har laddningen i skivorna sakta klingat av och nu är Van The Man nere i ett helt spänningslöst tillstånd.

"Down the road" känns verkligen som en dag på jobbet, utförd på ren rutin. Med en gäspning. Utan hjärta och utan inlevelse.

Nostalgin i den karaktäristiskt svepande balladen "The beauty of days gone by" verkar i och för sig få honom att ticka en smula, för där finns i alla fall antydan till något slags närvaro.

Men i övrigt handlar det nästan bara om trött gubb-boogie framställd under vad som verkar vara jam-sessions ledda av den förbannade Georgie Fame. Inte ens titlarna "Whatever happened to P.J Proby?" eller "Hey Mr DJ" (som jag hoppades var en manisk sång om att det spelas för lite Ray Charles på radion) håller vad de lovar.

Jag skulle aldrig våga påstå att Van The Man är slut, men om man bortser från makalösa arkivrensningen "Philosopher"s stone" är det nu över tio år sedan han gjorde ett riktigt stort album. Beklagligt. Per Bjurman

++

WEEZER

Maladroit (Geffen/Universal)

rock

Det var ju för melodierna vi gillade Weezer. Eller, melodierna i kombination med nördsmarta texter och feta Ace Frehley-gitarrer. Så hade popmusik aldrig riktigt låtit förut, när Weezer slog igenom 1994. På "Pinkerton" två år senare hade de skruvat till produktionen och trots att låtarna var lika fantastiska som på debuten fattade få grejen och plattan floppade. Comebacken i fjol visade på en tillbakagång till debutens succékoncept, men med något svagare låtar och en lite väl stor förkärlek till hårdrockriff. Det kändes nästan som att Rivers Cuomo vill vara med och leka med alla de (betydligt sämre) band som Weezer inspirerat och det var förstås bara delvis lyckat. Här hackar riffen än ymnigare, tyngre och ofta fulare. Visst försöker Weezer med annat också. Det doftar lite jazz ibland, vi hör en och annan smårolig pophistorisk stöld ("The jean genie"! "The locomotion"!) och visst är "Slave" och "Love explosion" fina låtar, men några melodier i "Say it ain"t so"- eller "Buddy Holly"-klass finns det inte här. Och det var ju, som sagt, främst för dem vi omfamnade det här bandet från början. Håkan Steen

++++

PAUL WESTERBERG

Stereo (Vagrant/import)

rock

Westerberg, en av den amerikanska 80-talsrockens verkliga stilbildare med sitt fortfarande alldeles för underskattade Replacements, är tillbaka i indievärlden efter att de ganska lågmälda och allvarliga albumen "Eventually" och "Suicane gratifaction" sålt mindre än det stora bolaget hoppats på.

"Stereo" är även den en rätt stillsam, eftertänksam och inte alldeles omedelbar historia, men den lämnar spår. Den släpper in några fler ljusstrimmor och Westerberg låter mer komfortabel med situationen än på länge. Låtar som "No place for you" och "We may be the ones" är märkligt svåra att sluta spela.

Men den främsta anledningen till att jaga rätt på "Stereo" är att ni på köpet får en platta till, "Mono", som Westerberg även släppt separat under sitt gamla alias Grandpaboy. För där rockar den gamle rumlaren som han inte gjort sen, åtminstone, "14 songs". Men så är också Replacements-gitarristen Tommy Stinson åter med och larmar (även om det inte står nånstans på plattan, då Stinson numera även är medlem i Guns N"Roses och således inte får hålla på och rocka var som helst hur som helst).

Det slirar och svänger sådär som bara Westerberg-låtar kan göra. Ni hör redan på titeln hur "Knock it right out" låter, och "Eyes like sparks" är faktiskt allt det och lite till. För att inte tala om kvicka, boogiepoppiga "Let"s not belong together".

Givetvis ska man inte behöva rota efter den här plattan i importbackarna. Svenska distributörer är härmed underrättade. Håkan Steen

+++

WARREN ZEVON

My ride"s here (Artemis/Sony)

rock

Warren Zevon tar hjälp av litterära giganter som Hunter S Thompson och Carl Hiaasen för att få riktig spets på sina som vanligt både giftiga och träffsäkra texter. Men någon fullfjädrad uppföljare till inspirerade "Life"ll kill ya" blir det ändå inte, då vår amerikanske vän lyssnat lite ohälsosamt mycket på irländsk folkmusik sedan senast, och låter det höras. Låtarna känns heller överlag inte riktigt lika laddade. Därmed inte sagt att ni ska missa texterna till "Sacrificial lambs" eller "Hit somebody (the hockey song)". Stor Zevon-humor. Håkan Steen

Marimba Roney