”Min mamma slängde ut mig”

1 av 2 | Foto: bmg
MUSIK

Pink var bara 15 när hon blev utkastad på gatan. Sådant formar. I dag är hon 22 och stjärna. En kaxig stjärna.

LONDON. Nacken är snaggad och Pink har en tatuering där. Luggen är lång och hänger över hennes hårt sminkade ansikte som en gardin. Om det är som det sägs, att ögonen är själens spegel, tänker hon säkert när som helst ta fram en läderpiska och med en cigg dinglande från läpparna beordra:

- On your knees, bitch!

Pink är inte Britney Spears. Den saken är klar. Pink är varken oskuldsfull eller oskuld och oj vad hon röker och det ska vara Newport mentol, ett amerikanskt märke som promotionpersonalen här i London under suckar och stön tvingas ägna timmar åt att fixa fram.

Pink är kaxig, stridslysten, liderlig, oanständig, aggressiv" En vit tjej med svart röst som för två år sen slog i genom med singlar som "Most girls" och slutsatsen från den och andra låtar var att hon inte var som most girls. De flesta unga poptjejer är prydliga, propra, Pepsodent-leende snärtor och kan säljas som dockor: Ursäkta, ska det vara en Barbie eller en Britney?

Här hade världen det smutsiga alternativet.

Sångerna på hennes debutalbum "Can"t take me home" handlade i hög grad om att ge folk långfingret.

Det var modern, tuff r"n"b och det lät svart men hon var vit och den kontrasten tror hon förklarar framgången.

- Du vet, en vit tjej från Philadelphia som sjöng på helsvarta hiphop-klubbar och sjöng med soul, folk var inte vana vid det. Jag dök upp från ingenstans, ungefär som Janis Joplin på 1960-talet, när hon sjöng blues och soul i en tid när ingen annan vit kvinna gjorde det. Det var det som fick i gång mig. Jag började i ett band med tre svarta tjejer och de gav mig sparken eftersom jag var vit och två veckor senare hade jag ett nytt band med två tjejer och det var nåt nytt för LaFace, skivbolaget som kontrakterade oss, de hade inga vita tjejer och de ville ha ett vitt TLC.

I dag är Pink 22. Då var hon 16. Året innan var hon 15. Då hoppade hon av plugget. Då sparkade morsan ut henne på gatan. Man undrar hur den mamma är beskaffad som gör nåt sånt.

- Jag hade väldigt konservativa föräldrar och min mamma" Alltså, jag var jävligt svår att ha att göra med. Jag var ond. Sket fullständigt i allt hon sa. Hon hade ingen som helst kontroll över mig och därför kan jag inte anklaga henne. Hon stod ut med mig mycket längre än jag gjort i hennes situation.

Dessutom ingick allt i en större plan.

- Mitt mål var att bli myndigförklarad som 16-åring och därmed slippa mina föräldrar. Mitt mål var också att hoppa av plugget och lifta till Los Angeles och ställa mig på Venice Beach strandpromenad och sjunga tills jag blev upptäckt. Ja, och jag ville bli professionell skateboardåkare"

Byt ut Los Angeles mot Atlanta och det är ungefär vad som hände.

- När mamma hade sparkat ut mig började jag sjunga på klubbar och sex månader senare hade jag ett skivkontrakt.

LA Reid och Babyface kontrakterade henne på sitt bolag LaFace, från början som en av medlemmarna i nyss nämnda r"n"b-trio (de spelade in ett album som aldrig gavs ut). Vis av det gjorde LA Reid klart för Pink att hon antingen skulle bli soloartist eller inte bli nåt över huvud taget.

Solokarriären tog fart direkt med hitlåten "There you go".

Det mesta hade talat för att hennes liv skulle gå åt helvete. Nu var hon på väg mot stjärnorna

- Under min uppväxt kändes det alltid som jag slog ur underläge. Jag var aldrig populär och normal. Jag var ett freak, umgicks alltid med folk som var mycket äldre än jag själv" Vi var anti auktoriteter, anti systemet, anti allt. Vi rymde, sprängde saker i luften, vandaliserade, det var droger och, ja, vi hamnade helt enkelt i en massa trubbel. Jag var en sån som föräldrar inte vill att deras barn ska umgås med.

Det var fritiden det. Det gick inte så bra i skolan heller.

- Lärarna är bara människor men ska föreställa ofelbara auktoriteter. Jag köpte inte det. De är underbetalda och bryr sig därefter och de var alltid dömande. De hade sina favoriter. Om du inte motsvarade deras bild av den perfekta lilla flickan eller pojken gav de dig skit dagen lång och, jag menar, jag stack hemifrån klockan sju på mornarna och det var en massa bråk hemma och jag var redan på gränsen när jag kom till plugget. I det läget fick man en lärare framför sig som sa "Du har hål i jeansen" eller "Du har grönt hår" eller "Jag skulle skämmas om jag var din mamma". Det var sån skit hela tiden och jag bara: Okej, jag vill inte vara här. Jag ska bli sångerska. Ni kan inte lära mig mig nåt. Jag kan lära er en del saker.

Hon hade inte lärarna på sin sida och inte klasskamraterna heller. I alla fall inte de som läste läxorna och räckte upp handen.

- De var inte mina vänner. Kunde inte föra en intelligent konversation med dem. Jag ville snacka om vilken klubb vi skulle till på fredagen och inte om nån uppsats vi skrivit två veckor tidigare som jag hur som helst skitit i att göra.

Ett privilegium artister har jämfört med till exempel rörmokare är att de kan ta sina problem och använda dem som byggstenar i sin konst. Det är det Pink gör. På sitt aktuella album, "Missundaztood", beskriver hon sin trasiga familjesituation i låten "Family portrait".

You fight about money

About me and my brother

I promise I"ll do anything

Mommy I"ll be better

I won"t spill the milk at dinner

Daddy don"t leave

(Family Portrait)

När hon på ett annat ställe skriver om sin uppväxt jämför hon den med Vietnamkriget och kallar låten "My Vietnam".

Daddy was a soldier

He taught me about freedom

Mama was a lunatic

She liked to push my buttons

Det är tydligt att hon föredrar pappa framför mamma.

- Jag har bättre minnen av honom. I synnerhet sen jag blev lite äldre. För jag var länge arg på honom också eftersom han stack efter skilsmässan. Sen förstod jag varför han gjort det. Jag drog ju också från morsan och då fann pappa och jag varandra igen. Vi har varit bästa vänner sen dess. Han är förstående, konsekvent, strikt" Det var honom jag var rädd för när jag var yngre" Men i takt med att jag blev äldre var det en sån pappa jag behövde. Han gjorde mig till den starka individ jag är.

Texterna är en sak man slås av när man lyssnar till "Missundaztood", de är intima, att läsa dem är som att tjuvläsa i en dagbok.

- Min mamma blev sårad på grund av min ärlighet. Jag har bett om ursäkt ett par gånger" Men" Hon hade förträngt så mycket i så många år, hon lyssnade aldrig till mina känslor, nu blev hon tvungen och det har faktiskt gjort att vi kommit varandra närmare och dessutom har jag alltid varit sån att jag talat vitt och brett om det mest privata.

En annan sak man slås av på "Missundaztood" är den musikaliska kursändringen.

Okej. Det handlar fortfarande om en i allra högst grad kommersiell och radiovänlig produkt riktad mot tonårsmarknaden, exemplifierat inte minst av hitsingeln "Get the party started", och här finns fortfarande inslag av r"n"b, men jämfört med "Can"t take me home" är det rock "n" roll och hur många andra i popens värld hade till sitt andra album vågat ändra på en vinnande formel som resulterat i två miljoner sålda album bara i USA?

- Jag fick slåss med LA Reid för att få i genom min vilja. Det är okej. Jag är en fighter. Det är LA Reid också. Han har sina ideal och jag mina och i många fall är de olika. Men jag gillar att slåss med honom. Av två skäl: 1) Jag vinner alltid. 2) Han är en tuff motståndare och, jag menar, killen kan sin sak och vet vad han talar om, men det gör jag också, i alla fall anser jag det, och jag kan vara väldigt övertygande när jag betämt mig för nåt. Jag fick min vilja i genom till 95 procent, säger Pink.

Hennes vilja kan sammanfattas med ett textcitat.

Tired of beeing compared to damn Britney Spears

She"s so pretty

That just ain"t me

(Don"t let me get me)

Det var det hon var ute efter att bevisa när hon gick in i studion. Hon hämtade hjälp från oväntat håll. Hon ringde Linda Perry. Om nån minns henne över huvud taget är det som frontperson i 4 Non Blondes, ett rockband som 1993 hade en hit över hela världen med "What"s up". Linda har komponerat en stor del av materialet på "Missundaztood", det mesta i samarbete med Pink och "Get the party started" helt och hållet. Pink ringde upp Linda av det enkla skälet att hon alltid sett henne som idol och förebild och i tonåren gärna ställde sig på gatan utanför bostaden och sjöng "What"s up" för full hals tills grannarna ringde polisen.

Då var Pink den fula ankungen. I dag är hon svan.

- Jag gjorde en massa destruktiva saker i tonåren och kände mig alltid utanför, men jag var aldrig orolig för framtiden, mina föräldrar var det, hahaha. Jag visste att det skulle fixa sig. För jag hade musiken och där har jag alltid varit seriös, tagit lektioner, vunnit talangtävlingar" Musiken var på en och samma gång en tillflyktsort och en plats där jag fick respekt, när jag sjöng lyssnade folk och genom musiken har jag tagit revansch på mina föräldrar och alla andra som inte trodde att jag dög nåt till.

arkiv Pink

Tore Börjesson