En stor popplatta

Wannadies borde vara nöjda

MUSIK

WANNADIES

Before & after (Int Records/National)

Pop

Pär Wiksten i Wannadies
Foto: Stefan Mattsson
Pär Wiksten i Wannadies

Ägnade som någon kanske såg förra veckans krönika åt en nostalgisk tillbakablick på den underbara indiepop-våg som för exakt tio år sedan sköljde över Sverige och konstaterade då också att alla inblandade band nu, när krutröken sedan länge lagt sig, är borta.

Det var inte riktigt sant.

Bandet som satte hela lavinen i rörelse, bandet som på sätt och vis var först med riktig indiepop i Sverige och samtidigt satte den då helt anonyma staden Skellefteå på popkartan, det bandet finns faktiskt kvar.

Wannadies var namnet.

Och det är ingen tillfällighet att det är just dom som överlevt.

Trots sin rent stilbildande roll var Wannadies det band för vilket tidsaspekten betydde allra minst.

Jo, de lyckades lika bra som någon annan fånga det "nu" och det "här" den lilla men inflytelserika indiepubliken stod och tillbad i de tempel Hannas Källare och Pet Sounds Bar utgjorde.

Men där fanns alltid något mer. En grundsats av tidlös popkänsla. Ett fundament av klassiska melodier, såna som alltid tränger sig på, oberoende av svängningar i tiden.

Därför har Wannadies levt vidare och därför är detta sjätte album en minst lika uppfriskande upplevelse som det första.

Man kan imponeras av hur fint och stilfullt kvintetten mejslat ut sin korthuggna, spänstiga, hårt åtstramade dialekt.

Man kan tillika förundras över hur bra den dialekten, det språket, passar i de ofta spröda, ibland mjuka och några gånger nästan elektroniska ljudbilder västerbottningarna byggt den här gången.

Men den stora poängen med "Before and after" - ett tudelat album, med en sida som ska representera förfesten och en som ska representera efterditon - är precis som vanligt just låtarna och melodislingorna de låtarna är centrerade kring.

De är i flertalet fall så sylvassa, så enträgna och så heta att klockorna stannar i hela lägenheten.

Och jag vägrar tro att det bara beror på att en av dem heter "Uri Geller". "Skin", bekant från det fåtal spelningar bandet gjort det senaste åren, lätt vemodiga "Little by little", den formidabelt föraktfulla "Piss on you" - rena terapin för den som hatar i tysthet - och intrikata "Can"t stop you" har ju samma effekt.

De numren blir inte nödvändigtvis hits för det. Inte nu när de envisa norrlänningarna lämnat det stora bolaget och dess mäktiga marknadsföringsapparat.

Men jag tror att Pär Wiksten och de andra är rätt nöjda ändå. De vet ju att de gjort ännu en stor popplatta.

Det sista indiebandet har vunnit - igen.

Lyssna på nya skivan

Per Bjurman