Lenny Kravitz – lite för mycket av allt

Lenny Kravitz

MUSIK

Plats: Globen. Publik: 12 500. Längd: Två timmar. Bäst: ”Are you gonna go my way” är helt OK. Sämst: Trumsolot tar aldrig slut. Fråga: Känner gitarristen händelsevis till Slash?

”Rock’n’roll is dead” sjunger Lenny Kravitz i andra låten.

Två timmars rifforgie senare är det skrämmande lätt att hålla med honom.

I ”Let love rule” stiger äntligen den store rockguden ned till sina rätttrogna längst fram, låter dem ta på den burriga afron och de bara överarmarna och dra i de drygt meterlånga läderfransarna i sin hippieväst.

En stund senare slår han ut med armarna, låter sina solglasögon falla och tar emot massornas jubel.

Kastar jeansvästen

För att i finalen, liksom för att verkligen övertyga de sista eventuella tvivlarna, kasta jeansvästen och mangla ut sitt kärleksbudskap i bar överkropp.

Jajämen, Lenny Kravitz är precis så mycket Lenny Kravitz som ni kan tänka er i Globen i kväll.

Tillsammans med en hårburrig gitarrist i vit hatt och skinnbyxor, en rätt anonym basist och en John Bonham-dundrande kvinnlig trummis, framför en maffig högtalarvägg och en videofond med kyrkomosaik och psykedeliska mönster, levererar han sin välbekanta musikaliska mix.

Rätt så underhållande

Det är tunga riff, otaliga gitarrsolon och tändarhöjande ballader.

Det är musik byggd på måttligt kamouflerade influenser från rockhistoriska grundstenar som Beatles, Hendrix, Prince och Led Zeppelin, mer eller mindre begåvat recyclade.

Det är bitvis rätt underhållande. Men mest är det lite för mycket, lite för ofta, av allt.

Håkan Steen