Bra men knappast någon milstolpe

Linkin Park

Foto: WARNER MUSIC
MUSIK

Reanimation

(Warner)

HIPHOP/NU METAL

Det är ju som bekant medan järnet är varmt man ska smida – och i Linkin Parks fall är stålet glödhett. Sedan debuten förra året har de hunnit kränga över 15 miljoner skivor – de var för övrigt den combo som knep bronsplatsen över 2001 års bästsäljare i Sverige – och kasserat in en rad hitsinglar.

Det är inte så illa pinkat av en bunt osnutna ungdomar i för stora byxor.

Men å andra sidan ligger deras kommersiella tagning av nu-metal extremt bra i tiden. Säga vad man vill om Papa Roach och Korn, men de har alltid haft ett element av fara som har skrämt bort de flesta radiolyssnarna utanför metalpubliken.

Då är det desto lättare för radioproducenterna att upplåta speltid åt Chester Bennington och hans pojkar. De är snutfagra som ett genomsnittligt boyband och även om gitarrerna faktiskt riffar på riktigt duktigt är den största behållningen melodier som Max Martin säkert gråter sig sömnlös över att han inte kom på först. Och så rappar de ju också. Inget kan vara mer rätt i början av 2000-talet.

Det är också hiphop-elementet som har fått störst utrymme på ”Reanimation” där Linkin Park tolkar om låtarna från debuten ”Hybrid theory” tillsammans med olika producenter och musiker. Sextettens mc, Mike Shinoda, har aldrig gjort någon hemlighet av vilken musik som ligger honom varmast om hjärtat, vilket hans inhopp på The X-Ecutioners senaste skiva skvallrar om.

Så långt allt väl.

Men är det egentligen bra?

Därom kan det självklart råda delade uppfattningar. Hiphop-puritanerna skulle säkert inte ta i ”Reanimation” ens med en tre meter lång tång, medan den mest inbitna hårdrockpubliken redan för länge sedan har vänt Linkin Park ryggen.

Men det är svårt att bortse från det faktum att gruppen kan skriva material som verkligen fäster. Även om ”Reanimation” inte har den direkta hitpotential som präglade ”Hybrid theory” tjänar låtarna faktiskt en hel del på att melodierna behållits någorlunda intakta. Annars brukar ju just harmonierna vara det första som får stryka på foten på mixskivor. Inte för att omarbetarna Alchemist, Evidence, Backyard Banger eller Jay Gordon från Orgy har haft alltför stor respekt för grundmaterialet, men det som en gång fick ”Papercut”, ”One step closer” och ”Pushing me away” att träffa rätt har trots allt inte trixats bort i den allmänna renoveringsivern. Allra bäst funkar det i ”Krwlng” (självklart en nytolkad ”Crawling”), som ytterst förtjänstfullt förvandlats till en nästan hotfullt krypande powerballad. Den förmår inte ens gästande Staind-tråkmånsen Aaron Lewis att sänka.

”Reanimation” är knappast någon milstolpe i musikhistorien. Bara ett bevis på att vi lär få dras med Linkin Park i många år till.

Mattias Kling