Sex, svek och saknad

Truth Hurts

MUSIK

Truthfully speaking

(Interscope/Universal)

R&B

Foto: UNIVERSAL MUSIC

”If she could sing any better, she would have to be two people”, säger Dr Dre om Truth Hurts. Det är visserligen hans jobb att säga det, men lyssnar man på Truth Hurts debutalbum ”Truthfully speaking” inser man att den här tjejen inte är din vanliga r’n’b-brud.

Hon brakade igenom med sexiga singeln ”Addictive”, som inte lät som någonting annat på amerikansk radio den här sommaren. DJ Quik gav henne ett flummigt porrfilmsbeat, med sång samplad från indisk filmmusik, legendariske Rakim dök upp som gästrappare och Truth Hurts själv sjöng alldeles för uppriktigt om hur bra hennes kille är i sängen.

Albumet ”Truthfully speaking” fortsätter dock i en mer lågmäld, introvert stil som ofta påminner om den jättebra skiva Tweet släppte tidigare i år. Precis som Tweet låter hon också sin jazziga, fullvuxna sångröst mötas av det kantiga, hårda ljudet av modern r’n’b, till skillnad från andra jazziga sångerskor i dag, typ Jill Scott och Erykah Badu, som är mer traditionella rakt igenom.

I ”Jimmy” ringer en gammal pojkvän collect från fängelset och hon beklagar sig över att hon inte har någon som kan tillfredställa henne längre, ”he used to go down on me, now I’m just feeling down”. Det är smutsig sydstatsblues med hårt hiphop-beat och en träffande beskrivning av hur allt för många kärleksrelationer numera ser ut, i landet där en miljon svarta män sitter i fängelse. Och det är vad de flesta låtarna på den här skivan handar om – sex, svek och saknad, men aldrig om kärlek. ”Truthfully speaking” är nämligen något så unikt som en r’n’b-skiva utan en enda låt om passionerad, livslång, lycklig kärlek. Hon vill inte hålla på och sjunga om fantasivärldar och sagoprinsar, hon har sett verkligheten, och den är hård och bitter. Resultatet blir en soulskiva som bitvis är lika kall och futuristisk som en Stanley Kubrick-film. Bäst är otrohetsballaden ”Bullshit”, där Big Rube gästar på ett beat förgyllt av Santana-gitarrer som påminner om något från Outkasts sagolika ”Aquemeni”. Så är låten också producerad av Outkast vapendragare Organized Noize.

Men om Truth Hurts imponerande breda register som sångerska gör skivan behagligt varierad blir det däremot lite irriterande att hon faller för trendsjukdomen att jobba med varenda producent som är lite het i dag. Det vore synd om Truth Hurts talang gick förlorad i träsket av producenter som tänker mer på radio än reality.

Martin Gelin