Ett kreativt utbrott

Bright eyes

MUSIK

Lifted or The story is in the soil, keep your ear to the ground

(pop)

Det finns få musiker som förtjänar att kallas genier, eller ens geniala och jag vet inte om Conor Oberst, mannen som är Bright Eyes, egentligen förtjänar något av de epiteten heller.

Men ändå.

Killen är 22 år och har redan släppt fyra album samt ett gäng ep:s, split-skivor och en platta tidigare i år med sidoprojektet Desaparecidos.

Det mesta av det är dessutom helt sjukt bra.

Vi får gå ganska långt tillbaka i rockhistorien för att hitta liknande kreativa vulkanutbrott.

Conor Oberst började skriva och spela in låtar som 13-åring och har nio år senare utvecklats till en av den amerikanska indierockscenens allra mest centrala personligheter.

För personlighet är verkligen ordet. Oberst musik må vara influerad av allt från Beatles och Byrds sötaste melodier, uppriktigheten och känslan för historieberättande från country och amerikansk folkmusik till experimentlustan och filosofin från den moderna lo-fi-rockscenen. När han sätter sig ned och gör musik hemma i Omaha, Nebraska känns det inte som att han tänker på något av det där, han bara låter gitarren spela och orden flöda och det som kommer ut är på en millisekund igenkännbart som Bright Eyes.

Det var med förra albumet, mindre genombrottet ”Fevers and mirrors”, som jag på allvar började inse att stora saker var i görningen.

Och efter några dagars intensivt umgänge med den musikaliska romanen – eller kanske dagboken – i 13 kapitel som är ”Lifted or The story is in the soil, keep your ear to the ground” har jag raderat mina sista tvivel.

Det här ljudet av en ung man med så mycket att säga att textraderna knappt räcker till, med så mycket idéer att det låter som att han verkligen tvingats sålla ned dem till de allra bästa för att få allt att rymmas på de 24 kanalerna han spelat in på (nej, ingen lo-fi längre, mer än i attityden).

Skivan är en serie akustiska utbrott med en ung tänkande människas all samlade frustration som bränsle, och så många knivskarpt formulerade tankar om kärlek, sex, sorg, droger, frälsning, smärta och det moderna mediasamhällets sjukare sidor att det förmodligen tar några månaders lyssning för att allt ska gå in.

Förmodligen tar det ännu längre tid att tröttna på så klockrena låtar som intensiva ”Method acting”, mininovellen ”Bowl of oranges” eller den på ytan oskuldsfulla men mörkt tintade balladen ”Nothing gets crossed out”.

Och jag försöker i det längsta undvika att börja svamla om det som andra gjort, om rösten för en generation och liknande. Men precis då kommer finalen, ”Let’s not shit ourselves (to love and to be loved)”.

Och där finns det, alltihop. Ordberusningen, de klarsynta iakttagelserna, ett band laddat till tänderna som bara slamrar på, alldeles obekymrat självsvängigt, med blås som stiger mot himlen och en sångare som sjunger hjärtat ur kroppen med något som enligt konventionella mallar knappast kan betraktas som en ”bra” röst.

Så ja, jag tänker på Bob Dylan. Den unge, febrile Dylan, när han just hade blivit elektrisk.

Och nej, ni kan vara lugna.

Jag tänker inte skriva ”en ny Dylan” eller nåt här.

Allt jag vill är att ni som ännu inte har gjort det ska upptäcka Bright Eyes.

Håkan Steen