Sagan om arken

MUSIK

Tore S Börjesson berättar historien om The Ark. Den tar sin början när Ola Salo vid två års ålder skriver sin första låt. Den vänder från hotande nederlag till triumf på ett lastbilsflak i Småland. De intar Sverige och Italien. Nu väntar världen?

Ola föddes som en Svensson men bytte som rockstjärna namn till

Salo.

Salo baklänges blir Olas. Alltså: Olas Ola. Som arkitekter bygger storslagna byggnader hade han byggt sig själv. Byggt från grunden.

– Min första låt skrev jag när jag var två tre år. Den hette ”Jaggajbilaj”. Alltså ”Raggarbilar”, jag hade lite problem med bokstaven R?

Många i den åldern har problem att uttala rullande R. Få skriver låtar. Men med det arvet och den uppväxtmiljön är den tidiga kompositionens tillblivelse lättare att förstå.

Så här ligger det till: utan musiken ingen Ola Salo.

Det var ju genom musiken föräldrarna, Lars och Birgitta, först hade träffats. Hon spelade piano och orgel och han fiol.

– Jag spelade i Växjö symfoniorkester i 20 år. Nu har jag gått i pension, flyttat och spelar i Karlskrona. Jag har sjungit i kör, säger Lars.

– Jag har varit en duktig organist, säger Birgitta.

– Riktig kyrkorgel med pedaler och grejer, det är ingen lek? Mamma har lärt mig en hel del om att spela. Vi började spela fiol tillsammans, säger Ola.

– Suzuki-metoden, säger Birgitta.

– Det är en pedagogik där föräldrarna spelar samtidigt med barnen. Man börjar när de är kanske fyra fem år och föräldrarna är hela tiden engagerade, säger Lars.

Det var inte bara mamma och pappa. Det var också tre äldre bröder och en syster.

Jakob, född 1964, har delvis livnärt sig som musiker och låtskrivare, just nu är han aktuell som textförfattare till hitlåten ”Geisha dreams” med Rollergirl.

Martin, född 1967, är musiker till yrket, körledare, och jobbar speciellt med afrikansk musik. Han har bland annat skrivit en mässa som ett led i ett samarbete mellan kyrkan i Zimbabwe och Sverige.

Anna, född 1971, jobbar som musiklärare och körledare och sångpedagog.

Johannes, född 1965, skiljer ut sig. Inte genom avsaknad av talang, bara genom att ha valt en annan bana. Efter långa studier, bland annat i USA, är han i princip både arkitekt och civilingenjör och jobbar i dag på Ericsson.

– Men det är han som är familjens diskofil. Han har massor av skivor i pedantisk ordning och spelade mycket för Ola. Första gången Ola nämnde att jag inspirerat honom? Kände inte igen mig, Jimi Hendrix och Doors och allt det där, det har han inte fått från mig, säger Jakob.

Pappa Lars sammanfattar den musikaliska uppväxmiljön så här:

– Vi har haft väldigt vida vyer i min familj, all världens musikstilar har funnits där, gammal kyrkomusik, klassisk musik från alla epoker, jazz, pop och rock av alla årgångar, och dessutom afrikansk musik. Jag bodde i Zimbabwe i åtta år?

Han är präst och bedrev med Birgitta missionsarbete i Afrika innan de återvände till Sverige och han tog hand om församlingen i Rottne, ett villasamhälle två mil utanför Växjö. Alla barnen utom Ola föddes i Afrika. Att uttrycka sig på engelska blev för dem lika naturligt som att uttrycka sig på svenska. Det färgade av sig.

– Ganska snart, alltså redan när jag gick i första klass, när jag var sex år, jag började skolan ett år tidigare, skrev jag min första låt på engelska: ”World in space”. Hårdrockinspirerad. Sen dess har jag skrivit på engelska och alltid sett det som ett naturligt uttryckssätt, säger Ola.

The Ark bildades i augusti 1991 av Ola Salo, Leari (Lasse) Ljungberg och Mikael Jepson. Också Leari och Jepson var från Rottne. Leari och Ola hade varit dagbarn hos varandra. De träffades när de var fyra år och Olas föräldrar byggde sig en ny prästgård och sålde den gamla till Learis föräldrar.

Jepson hade börjat spela gitarr i nian och kom med i bandet sedan Ola hört honom sitta på bussen och lira på väg hem från en lektion. Inspirationen kom hemifrån. Jepsons pappa, Björn, spelade gitarr och hälsar man i dag på i föräldrahemmet inser man strax att där finns fler gitarrer än möbler. Det beror inte på att det finns få möbler. Det beror på att det finns många gitarrer.

– Jag hjälpte till med instrument och ljudeffekter, fuzzboxar och allt. Jag ställde in och byggde om gitarrer, spenderade många nätter på det, säger Björn.

Jepsons mamma, Ulla, var lärare i textilslöjd och sydde en del tidiga scenkläder.

– De ville ha vilda kläder från start. 1970-talskläder skulle det vara, säger hon.

Learis fem år äldre bror Pelle hade vid tiden för Arks bildade ett band som hette The Shiremen (så sent som 1999 frontade han Venus Outback som gav ut ett album på EMI) och han blev en viktig person i The Arks historia.

– När The Ark blev till var jag typ 20 bast. De kom in i vår replokal och började spela på våra grejer, jag fixade spelningar, vikarierade som trummis under några månader? De var runt 14 år gamla och otroligt inne på 1960- och 1970-talsmusiken. Det var jag med, men de har egentligen kört samma grej från början: utsvängda brallor, mintgröna tröjor med fransar, Jimi Hendrix-stilen.

Förutom Jimi Hendrix gillade de The Doors, Bob Marley, Cream och musikaler som ”Jesus Christ superstar”, ”Hair” och ”Rocky horror show”. Efter några år fick 1970-talets glamrock, till exempel David Bowie, ett avgörande inflytande.

Enligt Pelle stod The Ark redan från början ut från mängden. De hade det.

– De har alltid haft det där lilla extra, även i början när de knappt kunde spela. De drog folk till sig, folk stannade och började dansa. Det dröjde länge innan de lät tajta, men de har alltid haft bra låtar, bra framförande, energi, närvaro? De brann extremt för exakt det de gjorde och var otroligt sammansvetsade som vänner. De har lyckats fånga? Det här att de på en och samma gång är så speciella och kommersiella man kan vara.

Pelle nämner som exempel en spelning där Ark helt enkelt vände ut och in på hur ett rockband ska stå uppställt. Trummisen, som vid den tiden hette Martin Rosengardten, satt längst fram. Ola Salo stod längst bak på podiumet där trummorna normalt står. När Martin gick loss på trummorna gick Leari fram med en uppmickad rakapparat och rakade skallen på honom.

– Rakmaskinen lät briiiiiiiiiiiiiiiiiih! Blodet droppade från skallen på Martin? och han svimmade!

Ett gig med The Ark var alltid en händelse. Alla har nåt extraordinärt minne att påtala. Som när Jepson spelade gitarr med en elektrisk tandborste. Eller när Olas scenkläder enbart bestod av ett par kalsonger. Folk minns lårhöga stövlar, baddräkter, bh:ar, nattlinnen, läderkåpor, utsvängda skidbyxor, bröstvårtor målade med guldfärg, att en hel balett engagerades, konserten med dansande älvor som dog och blev utburna på bår, stråkorkestern som engagerades som förband?

Ark blev tämligen omgående rockstjärnor i Växjö med omnejd. De var bergfast övertygade om att det bara var en tidsfråga innan de lagt resten av landet, för att inte tala om världen, för sina fötter.

– Målen var väldigt högt satta. Det fanns en medvetenhet: En dag slår vi i genom. Den målsättningen fanns från dag 1. Det behövs nog för att lyckas. De ville bli stjärnor, säger Bruno Isaksson, under en tid roddare och chaufför åt bandet och vän sen barndomen med Jepson, Ola och Leari.

– Hade man Ark i en line-up var det de som drog den stora publiken. Vet inte om det berodde på melodierna eller Olas karisma, han har alltid varit en flickmagnet av guds nåde, säger Louise Nygren, i många år drivande kraft i kulturföreningen Kristina i Växjö.