Konserterna vi aldrig glömmer

1 av 3 | Foto: Michael Johansson
Gene Simmons hår har vuxit ut igen.
MUSIK

”En inställd spelning är också en spelning”, påpekade Ulf Lundell i början av 90-talet.

Sant, men spelningar som blir av är heller inte att förakta.

Fredrik Wikingsson listar några av de mest omtalade live-gigen i musikhistorien.

GENE SIMMONS BÄSTA PARTYTRICK – SÄTT ELD PÅ HÅRET

KISS, nyårsafton 1973, New York.

Paul, Gene, Ace och Peter var i det här läget tillräckligt mycket nobodies för att vara förband till förbandet till förbandet till bandet (Blue Oyster Cult). På flyern till konserten (som egentligen mer kunde liknas vid en nyårsfest) stod ”BYO”, vilket kunde utläsas som Bring Your Own, och syftade på sprit. Kiss hade redan här sminkat på sig och börjat experimentera med de scentricks som senare skulle bli deras signum.

Gene Simmons hade exempelvis börjat spruta eld omkring sig, och den här kvällen bar det sig inte bättre än att han råkade fjutta eld på sitt eget hår under låten ”Firehouse”. En roddare lyckades släcka brasan innan Simmons led någon större skada, men en extatisk publik trodde att stuntet ingick i showen.

Dagen efter pratade alla, ALLA om det nya, galna bandet som var kapabelt till precis vad som helst. Och Gene Simmons hade plötsligt – på bekostnad av halva sin frisyr – fått klart för sig vilken väg hans band skulle gå i fortsättningen.

HELL’S ANGELS FICK STENARNA ATT FLY I HELIKOPTER

Rolling Stones, San Francisco, 6 december 1969.

Visst, Mick Jagger, det kan vara coolt att använda LSD-skruvade bikers som säkerhetsvakter, men det kanske är onödigt att pröjsa dem med starköl!? Rolling Stones gratisgig på speedwayarenan Altamont var tänkt som ’’västkustens softa svar på Woodstock’’.

Men det urartade snart i ett neddrogat kaos som avslutades med att en Hell’s Angel-snubbe högg ihjäl ynglingen Meredith Hunter, som viftat med en pistol strax dessförinnan. Stenarna själva flydde vettskrämda från platsen i en helikopter som var så fullpackad med folk att den knappt klarade att lyfta. (Se gärna den utmärkta dokumentären ’’Gimme shelter’’ för mer info.)

’’HAN SATTE SIG, LYSSNADE TILL INTROT?OCH SOMNADE’’

Alexander O’Neil. Konserthuset, Stockholm, tidigt 90-tal.

Det hade tisslats och tasslats rätt ordentligt om O’Neals hälsotillstånd inför den här spelningen, som puffade för det halvlyckade albumet ’’All True Man’’. Men O’Neal dök upp, och inledningen på giget flöt okej, även om sångarens bandmedlemmar tycktes agera? oroligt, på något sätt. Inför låt fyra eller fem lämnade O’Neal scenen för att byta outfit, samtidigt som en parkbänk placerades mitt på scenen.

O’Neal återvände till tonerna av ett balladintro, satte sig på bänken, lyssnade på introt och? somnade. Och medan de panikslagna musikerna malde introt om och om igen smög någon slags MC in på scenen och när han inte lyckades väcka O’Neal bar dennes av scenen varpå konserten avbröts.

RYKTEN OM BOMBER OCH FULTJACK SPREDS ÖVER WOODSTOCK

Woodstockfestivalen. 15–17 augusti, 1969.

Inte alls så musikaliskt märkvärdig som många ville göra gällande, men intressantare som den puckel då motsättningar mellan ’’etablissemanget’’ och ’’ungdomskulturen’’ peakade.

Rykten om att CIA skulle droppa napalm över de 300 000 besökarna florerade på fullt allvar.

Klassiskt meddelande från konsertarrangörerna (utropat i högtalarsystemet): ’’Det cirkulerar brun LSD på området. Ge fan i den, eftersom den är dålig. Håll dig till andra färger , typ blå i stället!’’

JIMIS GRAND FINALE – DÅ BLEV GITARREN TILL ASKA

Jimi Hendrix. Monterey, juli 1967.

Hendrix var hyfsat okänd i Staterna när han efter en tid i England återvände för sin hemmaplansdebut. Spelningen i sig var tillräckligt imponerande för att få hippies att yra om den i år framöver, men det var avslutningen som knäckte församlingen fullständigt: Hendrix slängde ner guran på scengolvet, sprang iväg efter en flaska tändvätska, som han sedan tömde över gitarren innan han tände eld på den.

INTE ENS EN DISKOKULA FICK BOY GEORGE ATT DÄCKA

Boy George. Dorset, 16 juli 1999.

En varm sommarkväll utsattes Boy George för något av det mest smärtsamma och förnedrande en artist kan drabbas av: han fick en 30-kilos discokula i huvudet och dråsade i backen. Men George viftade undan läkarhjälpen som omedelbart rusade fram för att ta honom till sjukhus, och fortsatte showen hela vägen i mål. ’’Det hade varit både ironiskt och glamoröst att bita i gräset på grund av en discokula, men jag är fortfarande vid liv’’, sade han efteråt, men det kan noteras att han i dag är DJ på heltid.

EFTER REGN KOMMER ? RÅN

Diana Ross. Central Park, juli 1983.

Den tänkta konserten regnade bort, men Ross gjorde en heroisk insats när hon gjorde sitt bästa för att trotsa elementen i ett par låtar innan hon gav upp (att publiken – som väntat i flera timmars regn – stod för det verkliga hjältedådet uppmärksammas sällan). Kvällen efter genomfördes emellertid konserten och allt var så där lyckat som bara en Manhattankväll kan vara. Ända tills konserten tog slut, vill säga, och de hårda killarna i Hell’s Angels väntade vid flera av parkens utgångar, där de metodiskt robbade lamt protesterande familjefäder på innehållet i deras prydligt fastsatta midjeväskor i skinn.

BÖRJAN PÅ SLUTET FÖR AEROSMITH

Aerosmith. Någonstans, någon gång på 70-talet.

Kraftig skrönavarning på detta, men det sägs att Steven Tyler och grabbarna under sin mest neddekade period tröttnade på att spela samma gamliga vanliga låtar i samma gamla vanliga ordning, och därför på uppstuds beslöt sig för att just den här kvällen köra låtarna i omvänd ordning.

Problemet var bara att de var så drogpåverkade att de efter den första låten (som alltså vanligtvis var den sista) trodde att de var färdiga, och klev av scenen. Först efter lång och handfast övertalning från roadmanagers gick de med på att gå ut och köra konserten i mål.

Fredrik Wikingsson , puls@aftonbladet.se