Personligt men ojämnt

The Ark har gjort en platta full med hits.
Foto: Pär Bäckström
The Ark har gjort en platta full med hits.
MUSIK

The Ark

In lust we trust (Virgin)

POP

Redan för tio år sedan, när The Ark var Växjös mest lovande band och jag skrev om dem i lokalpressen, låg en stor del av deras filosofi klar. Redan då handlade det om att våga göra bort sig och ha så kul man bara kan under tiden.

Jag gillade deras förmåga att skapa en egen värld mitt i vardagen genom att kliva upp på scen i kalsonger och läderstövlar, ordna apokalyptiska aftnar eller leva rockstjärneliv trots att hela skaran fans nog egentligen rymdes i Uffes källare på Sandgärdsgatan. När livsnjutarna från Rottne slutligen slog igenom för två år sedan, med debutalbumet ”We are The Ark” , handlade framgången säkert till stor del om den filosofin.

För det var precis vad den kreddpajas-infekterade svenska rockscenen behövde, en Ola Salo som gasade in och rörde om med sina högljutt deklarerade idéer om att följa hjärtat och skita i vad folk tycker.

Men jag hade fortfarande samma problem med att helt och fullt ta till mig det de gjorde.

Inte längre för att det lät ofärdigt – snarare imponerades jag av hur välformulerat deras sound var och hur många klockrena hits de hade knåpat ihop – utan för att de 60-talsrockiga rötterna vuxit vidare till nåt slags rockoperapop eller musikalrock, om än med inslag av Bowie, Roxy Music och annat gammalt glam.

Musikaler är ju fienden.

”In lust we trust” är rent soundmässigt en lite ruffigare och punkigare skiva, om än minst lika full med hits. ”Beauty is the beast”, ”Tell me this night is over”, ”2000 light-years of darkness” och ”The most radical thing to do” har alla refränger med ”singelpotential” tatuerat i pannan.

Men det är i än högre utsträckning än förra gången musikalrock. Musik som inte drar sig för helt omaskerade stölder (en bit av ”Beauty is the beast” snor exempelvis rakt av från refrängen i Bob Hunds försvenskade Pere Ubu-cover ”Ett fall och en lösning”) och som basunerar ut sitt budskap med väldigt stora bokstäver.

Stölderna har jag principiellt inga problem med. Låt alla sno precis hur mycket de vill så länge de hittar på nåt bra med godset. Och den multifärgade explosivitet The Ark fyller inte minst singlarna ”Father of a son” och ”Calleth you, cometh I” med är ganska svår att värja sig emot.

Men det händer också att musiken drabbas av den pastischkänsla som ofta präglar musikallåtar, där det handlar mer om att föra handlingen framåt och mindre om att låtarna ska låta originella i sig själva.

Förra plattans texter fokuserade till stor del kring The Arks grundbudska, om att våga vara sig själv.

Här vill Ola Salo berätta en hel massa saker, han sjunger om sjuka skönhetsideal i ”Beauty is the beast” för att i nästa stund delvis vända på steken och ge sig på feminister och porrmotståndare i ”Are you tired of being an object” (det är skillnad på att vara förtryckt och att vara ett objekt, menar The Ark). I ”The most radical thing to do” får posörvänstern sig en släng av sleven.

Politiskt inkorrekt på ett måhända uppfriskande sätt, men ofta så rakt levererat att det är lätt att antingen rygga tillbaka eller också bara reagera med ett ”jaha?”.

Salo är bäst när han skriver om personliga saker, om kärlek och olika sorters relationer, som i ”Disease” eller ”2000 light-years of darkness”. Där sänker han tonläget en aning och kommer med ens betydligt närmare.

Så mitt förhållande till The Ark förblir komplicerat.

Jag älskar bandet men är en smula kluven till deras musik.

Håkan Steen