Lysande publikfrieri

MUSIK

IN FLAMES

Reroute to remain (Nuclear Blast/MNW)

METAL

Många har varit oroliga inför Göteborgsgruppens sjätte fullängdare (liveplattan ”The Tokyo showdown” exkluderad). Farhågorna har varit stora att kvintetten skulle ta alltför mycket influenser från sina turnékamrater Slipknot och söka sig mot ett mer mainstreamvänligt sound.

Men det kan ni ju glömma. Åtminstone till viss del. För visst är ”Reroute to remain” In Flames melodistarkaste och mest publikfriande utgåva – men bortser man från de nedstämda leadriffen i ”Transparent” låter det knappast som en bunt maskerade dårar från Iowa.

Så klart. Hade ni egentligen väntat er det? Om ni är riktigt ärliga? Jag skulle snarare vilja beskriva det som att kvintetten – bestående av gitarristerna Björn Gelotte och Jesper Strömblad, basisten Peter Iwers, trummisen Daniel Svensson samt monstervokalisten Anders Fridén – i stället har tagit del av Pains framgångar på hitlistorna och ytterst varsamt vävt in Peter Tägtgren-patenterade stadiumrefränger i sin annars så personliga ljudbild. Det tydligaste exemplet på detta är den otroligt efterhängsna ”Trigger”; här har vi antagligen In Flames biljett till förstaplatsen på ”Voxpop”, om någon är smart nog att inse styckets potential.

Nämnda låt inleds med typiska gitarrharmonier från herrarna Strömblad och Gelotte och via en extremt catchy vers tas lyssnaren till en refräng som nästan borde polisanmälas för olaga intrång, så pass påträngande är den. Men objudna gäster av detta slag är det svårt att göra något annat än att öppna dörren för. Detsamma gäller de förvånande nog odistade balladerna ”Dawn of a new day” och violinförstärkta ”Metaphor”. Ny mark för denna grupp, men ack så intressant.

Dock, innan ni tror att In Flames har sålt ut totalt och joinat Deathstars i fåran för ”vi-som-verkligen-vill-lyckas-no-matter-what”, måste jag påpeka att plutonen samtidigt har blivit hårdare. ”Egonomic” bärs av det bästa bisvärmsriff At The Gates aldrig tog med på ”Slaughter of the soul” – även om refrängen låter misstänkt likt en Bad Religion-vässad spjutspets – och baskaggesmattret i ”Dismiss the cynics” och tvåtaktsracet som inleder ”Drifter” låter definitivt mer Wacken än Spy Bar, om vi säger så.

Nu kan man kanske få intrycket av att ”Reroute to remain” är en splittrad skapelse med tanke på hur många uttryck som samsas på de dryga 50 minuter som plattan snurrar i cd-spelaren, men självklart är det inte så. Skivan präglas snarare av upptäckarlusta än förvirring och på något sätt lyckas säcken knytas ihop utan att ens en halvton hamnar utanför.

Blir det inte en Grammisnominering nu ska juryn skämmas.

Mattias Kling