”Jag undrar hur många vårar till jag får se”

Ulf Lundell berättar om glädjeyra, utbrändhet och dödsångerst

1 av 2 | Foto: Sara Ringström
Uffe
MUSIK

Glädjeyra och ungdomlig förälskelse. Men också svarta hål av utbrändhet och

dödsångest. Med ”Club Zebra” sammanfattar Ulf Lundell en lång livsresa.

– Döden har aldrig varit så påtaglig som nu, säger han.

Vi möts i fiendeland. I en lyxsvit, ett stenkast från trendiga Stureplan i Stockholm. I hissen upp förklarar han att han aldrig satt sin fot på det här hotellet förut. Om det inte vore för skivbolaget så hade han nog inte gjort det i dag heller.

– Tydligen är jag där i dag, att jag gör intervjuer i stora sviter i Humlegården. När jag började med allt det här bodde vi i rum som kostade 30 spänn natten. Det var lyx, säger han och öppnar dörren.

Ljusa takbjälkar, en gigantisk säng, en bar stor nog att gå vilse i, ett inglasat badkar mitt i rummet och i den långa raden av fönster står en stor kikare och siktar ut över taken.

Det är i denna stund väldigt, väldigt långt till den svettiga, inrökta, slitna, ölstinkande rockklubb i Kristinehamn som Ulf Lundell försökt öppna upp på nytt med cd-dubbeln ”Club Zebra”.

– Ha, ja det var en rockklubb i ordets rätta bemärkelse. Vi spelade några gånger på Club Zebra, åren 76–77. Huset är rivet sedan länge. Helt fantastiska spelningar. Ett rektangulärt rum på kanske 150 kvadrat, om ens det, ett streck i golvet på ena sidan och bakom det började det som kallades scenen. Bakom ett skynke fanns en städskrubb omgjord till en liten jävla loge, säger han.

Tillsammans med bandet Nature kuskade Lundell runt landet på sin livs första turné. Den uppmärksammade debuten ”Vargmåne” hade följts upp av ”Törst”. Samtidigt hade han skapat hysteri i bokhandlarna med romanen ”Jack”.

– Jag kan verkligen sakna den tiden. Allting före 1982 och ”Öppna landskap” var min karriärs barndom. Och man längtar alltid tillbaka till sin barndom. Det var en helt annan värld förstås. Gig och fest. Det var mer fest än musik, party jämnt. Vi levde rock’n’roll-liv. Nu känns det som vi bara lirar och nästan aldrig... ja, jag festar i alla fall inte, säger han.

26 år senare knyts säcken ihop. Med 25 nyskrivna låtar. En rå och humoristisk flirt med boogiesväng och energirock. En rusig käftsmäll rakt in i tristessen.

Gubbrock, säger en del.
Jag kanske borde gifta om mig

– Jag har alltid älskat den här formen av liverockmusik, ända sedan jag var sex år och hörde Little Richard för första gången. Det är påtagligt, direkt, det är tufft, det är tungt. Man försöker bygga upp ett tryck som gör att saker och ting som håller oss samman går sönder. Det vill säga Djävulen. Hehe... den gamla vanliga idén om vad rockmusik går ut på.

Det knackar på dörren. Lundell öppnar med ett långt och vänligt ”Heeej” och några sekunder senare har en generös kräftsallad landat på bordet. Han hugger genast in, fyller glaset med sprakande mineralvatten.

Får man kalla ”Club Zebra” nostalgisk?

– Mmmm... (med mat i munnen). Mmmm... det får man. Men jag håller inte med. Det kanske är ett nedslag där det började en gång, men jag är ingen nostalgisk person.

– För mig finns här en desperation. Det finns flera svarta hål, ett motsatsförhållande mellan det Dionysiska, glada tillståndet och den totala utbrändheten i isolationen. Den här högljudda, kraftfulla rocken är ett sätt att spränga sig loss från vardagen.

Du fyller 53 om nån månad. Åldersnoja?

– Att säga att inte åldern spelar nån roll är bara en korkad klyscha. Men jag har ingen åldersnoja eller tycker att jag blivit för gammal för det eller det. Det är snarare fascinerande att världen föds under mig nu, att de unga med all rätt tar världen i besittning och gör den till sin. Alltså förlorar man successivt världen.

Är inte det en sorglig tanke?

– Det är naturligt. Då kan det inte vara sorgligt.

Döden. Hur mycket tänker du på den?

– Oerhört mycket. Och på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Döden är för första gången i mitt liv väldigt, väldigt påtaglig, som att ramla rakt ner i ett hisschakt. Det är samma känsla som när man var barn och stirrade på stjärnhimlen och frågade sig: vad är allt det här?

– Jag kan bli väldigt medtagen av det. Jag kan gå och se häggen blomma och undra hur många vårar till jag får se. Det är inte så jävla många. Det är en märklig känsla och jag har svårt att vänja mig vid den.

Du säljer fortfarande väldigt mycket

skivor och har en trogen publik. Borde

du inte njuta frukterna nu?

– Det vore en väldigt, väldigt bra egenskap. Men jag är en jättehård kritiker till mig själv. Jag har inte så jävla höga tankar om mig själv vad det gäller mitt författarskap eller mina sånger. Nio av tio dagar när jag skriver är jag oerhört missnöjd och tycker det är så dåligt.

– När vi ska repetera inför hösten måste jag lyssna igenom en del gamla låtar och jag tycker det är oerhört svårt. Jag vill bara göra om allting.

Du tycks ha väldigt svårt för beröm.

– Enormt svårt. Jag är egentligen en väldigt skygg och blyg människa. Man blir svältfödd när man motar bort allt sånt. Det skulle vara mer lustfyllt och roligt att jobba om man kunde lära sig att jubla lite mer över det man gör. Är det nåt världen behöver så är det en rättvisare fördelning av självförtroende.

På tio år har du släppt åtta studioalbum, två liveplattor, fyra samlingar, två notböcker och två romaner. Börjar det inte bli väl mycket Ulf Lundell?
Nio av tio dagar är jag oerhört missnöjd.

– Jo... absolut (skrattar så han knappt får luft). En 2,5 timme lång dubbel-cd med Lundell är kanske inte vad alla längtar efter just nu. Ojoj, det har varit mycket motstånd mot det, jag lovar. Men jag vill unna mig att ha den friheten.

Du skrev 35–40 låtar till ”Club Zebra”

under några månader förra hösten. Hur går det till?

– Jag har aldrig någonsin skrivit i blindo. Jag har försökt göra det, men det

tar två låtar innan en struktur och en slags värld uppstår som vill bli klädd i

låtar. Det blir stories av det, en tidsanda eller en handling. Och har man det

så börjar idéer och låtar uppstå av sig själv.

Det låter enkelt?

– Nej, det kan jag inte påstå att det är. Jag kan bli tokig av att det är ett så petigt arbete, man måste få det här krångliga, svenska språket att bli runt och flytigt. Svenska är naket, direkt, man förstår varenda ord. Jag kan längta efter att skriva på engelska eftersom det är ett så följsamt språk.

Varför gör du inte det då?

– Jag har faktiskt skrivit en platta på engelska, för 15–20 år sen, som hette ”A real home for the boys”. En av låtarna, ”I take you to heaven with my AK 47” försvenskades ganska tidigt till ”Den vassa eggen”. Det finns väl ett tiotal spår på den plattan, några riktigt vackra låtar faktiskt.

Men den släpptes aldrig.

– Nej. Att sjunga på engelska då ansågs oproggigt och kommersiellt och dåligt och fult. Vi lekte med tanken. Men svenska artister som plötsligt börjar sjunga på engelska var ju ett givet nederlag. Framför allt här hemma.

Nästa månad rullar ännu en turné i gång. Därefter ska en ny roman ges liv. Drömmar, planer, pengar – och all frihet i världen. Lundell tycks ha gott om det mesta.

– För 1,5 år sedan flyttade barnen ut. Livets stora raketstege har brunnit upp. Den är ju att vara barn, växa upp, göra nån slags karriär och stå på egna ben, gifta sig och få egna barn, se dem växa upp och flytta hemifrån. Nu står man här med en massa frihet och naturligtvis vet man inte vad man ska göra av den. Resa? Jag kanske borde gifta om mig? Jag står i en vänthall, det finns inga naturliga drivkrafter längre.

– Men jag har ett bra yrke på det sättet. Jag kan bara ta skrivmaskinen under armen och dra.

Och det är precis vad han tänker göra också. Nästa roman, som går under arbetsnamnet ”Värmen”, planerar han att skriva utomlands.

– Jag vet inte alls var, bara att jag måste utsätta mig för nåt annat. Jag har en idé om att studera nåt så banalt som varmare länder och folk som flyr kylan för värmen. Hur de mår och vad de gör. Hur hemlängtan ser ut.

– Jag skrev 3–4 veckor i Toscana till ”Friheten” och det blev mycket renare, luftigare. Så fort jag kom hem igen så... hrrrsscch (slår ut med händerna), intrycken bara rasade in. Det är också anledningen till att de senaste böckerna blev så tjocka.

Solen försvinner bakom Hötorgsskraporna. Tre timmar har passerat. Han kränger på sig sin ullkavaj och snart står vi där i hissen igen. På väg ner. Nån märklig acidjazz skränar i högtalarna och när vi kommer ut i den rökiga lobbyn kan han inte hålla tillbaka det längre.

– Jävla jazzhotell.

Lundells livslinje

Björn Solfors