Det är mycket – och bra

MUSIK
Foto: Sara Ringström

2 cd.

27 låtar.

Två timmar och 27 minuters speltid.

En dubbel längre än klassiska dubblarna ”Blonde on blonde” och ”Exile on Main Street” – tillsammans.

Ibland önskar man onekligen att Ulf Lundell kunde ransonera sig en aning. Redigera lite i sitt material. Ta sig samman...

Men det har vi önskat förr och som min 101-åriga mormor brukar säga:

– Önska i ena handen och skit i den andra. Se sen vilken du får mest i.

Lundell bryr sig inte om några vedertagna regler. Lyder inga råd – allra minst från såna som mig. Han gör som han vill och har han lust att mangla ut två och en halv timmes musik är det nog bara att finna sig i läget.

Och det gör jag faktiskt gärna – den här gången. För även om det ännu – efter ”bara” en veckas intensivlyssning – är omöjligt att få ett samlat grepp om detta monster känns de flesta av de där timmarna väldigt angenäma att ta sig igenom.

När den snart 53-årige sångaren meddelade att ”Club Zebra” – döpt efter en klassisk rockklubb i Kristinehamn(!) – skulle bli en sista urladdning av rock fruktade jag att han menade ännu en fuck off-skiva av ”Slugger”- och ”Fanzine”-typ.

Men i det här omfattande materialet – i huvudsak målat i optimistiska och hoppfulla färger – finns dynamik, spänst, sväng och melodier som verkligen sticker ut. Jag upptäcker ständigt nya låtar som måste höras om och om igen: Som inledande Chuck Berry-smockan ”Fem minuter”, omöjlig att inte flina brett till. Som ”Vackra Anita”, ett annorlunda, dansant Lundell-nummer med inslag av rent karibiskt sväng. Som intensivt vackra balladen ”Senare år”, berusande ”Älskling”-kusinen ”Fyra hjul som snurrar”, diaboliska svartsjukepjäsen ”Hon”, episka dramat ”Transropa express”, livefavoriten ”Farligt farligt, härligt härligt”, den Dylanska fjortonminuterssviten som utgör titelsång och, inte minst, alla upplyftande, glockenspiel-garnerade "The river”-pastischer.

Några riktiga genomklappningar hittar jag inte, men ingen hade klagat om exempelvis ”Dicks spitfire” och Steve van Zandt-komponerade ”Jag har jobbat hårt” hade strukits. Där blir det lite mycket buffelrock.

Personligen hade jag gärna sett en eller annan udda utvikning också, liknande den förbluffande ”Strändernas svall” på förra dubbeln, ”På andra sidan drömmarna”. Utrymmet hade onekligen räckt till, om man säger så.

I stora drag verkar det ändå som att man får vara nöjd:

Enkelt uttryckt:

Det här är mycket – och det är bra.

Så varför klaga?

Lyssna på nya skivan

Per Bjurman