Ett fall i rätt riktning

MUSIK

Herrejävlar...

Det här väntade jag mig sannerligen inte.

Från att ha varit ett power metal-band bland tusen andra, det verkar gå minst 15 per dussin nu för tiden, har Hammerfall gjort det enda rätta.

Rensat upp. Stuvat om. Koncentrerat sig på det man gör bra. Och till slut blivit den heavy metal-combo de innerst inne vill vara.

Jo, det stämmer.

Jag tar det igen:

Hammerfall har blivit en klockren heavy metal-pluton, med rötterna djupt förankrade i Accept, Iron Maiden och inte minst Judas Priest.

Ni märkte missionen redan på singeln ”Hearts of fire”, men bilden blir ännu tydligare på ”Crimson thunder”. Det är liksom mycket mera Sohlingen och Birmingham 1984 än Hamburg 1988, om vi säger så.

De som tog bandet till sina hjärtan först i och med förra megasuccén ”Renegade” kanske kommer att känna sig konfysa och avskräckta av det överlag lägre tempot, men då har de inte lyssnat på den nyvunna tyngden, som lades tillsammans med producenten Charlie Bauerfeind (Freedom Call, Rage, Blind Guardian med många flera) vid inspelningarna på bland annat Teneriffa. Hammerfall år 2002 är helt enkelt en annan combo än den som släppte ”Renegade” för två år sedan.

Redan från start märks västkustkrigarnas intention. Bankande trummor, ett riff som känns klassiskt redan första gången man hör det och en refräng som gjord för Accept runt ”Balls to the wall” lyfter ”Riders of the storm” huvudet över allt de gjort tidigare. Texten bjuder förvisso inte på några omvälvande uppenbarelser, men det gör inte så mycket. Det är ju metal vi snackar om, inte socialrealism, och då köper jag textrader som ”phantom powers rule the earth” utan att knorra alltför mycket. Den höga kvaliteten behålls faktiskt hela linjen ut, om man bortser från de onödiga instrumentalerna ”Lore of the arcane” och ”In memoriam” och den välmenta men inte helt klockrena Chastain-covern ”Angel of mercy”.

Men – och det här är faktiskt ett riktigt viktigt sådant – Joacim Cans sång är fortfarande alldeles för vek för att matcha musiken. Okej för att vi slipper de papperstunna falsettskrik som präglade föregångaren, men karln har fortfarande för lite krut mellan stämbanden. Heavy metal kräver sångare med resurser som Rob Halford, Bruce Dickinson, Eric Adams eller Geoff Tate för att bli komplett. För att beröra det där lilla extra.

Fixar Hammerfall det till nästa gång kan de gå precis hur långt som helst.

Mattias Kling