– Jag vet inte var gränsen går

Håkan Hellström gör vad han vill

1 av 3 | Foto: Mikael Gustavsen
MUSIK

Håkan Hellström gör vad han vill, när han vill och hur han vill. I en intervju med Puls Tore S Börjesson talar han ut om plagiatsanklagelserna, drömresan

– och sin hemliga reträttplan.

Ett collage är ett konstverk som består av pappers- eller tygbitar, etiketter, tidningsfragment, fjädrar eller dylikt klistrade på en målad eller omålad yta. Kanske tittar nån på det och lyckas härleda fjädern till en viss höna och artikeln till journalisten X på tidningen Y. Men han eller hon skulle inte komma på tanken att hönan eller journalisten har rätt att göra anspråk på verket eller rent av stämma konstnären.

Via collage-tekniken har ju denne skapat nåt nytt och – om det är bra – unikt och djupt berörande.

Det är så det är med Håkan Hellström.

Ja, det är lätt att hos honom hitta citat från andras musik och texter. Kanske lättare än hos nån annan.

Men det är också direkt omöjligt att hitta nån som låter som Håkan Hellström. Han är särskild, särpräglad, finns i endast ett exemplar och ingen simpel imitatör. Ty de berör inte och det gör Håkan.

Kanske för att han endast plockar sånt som träffat honom i hjärtat och gör det utan regler för vad som är rätt, passande, ute, inne eller stilenligt.

Allvarligt talat: vem besitter störst originalitet, Håkan eller The Hives med sin mallade garagerock med rötter i 1960-talet, sina identiska kostymer och sedan länge arkiverade rock ’n’ roll-poser?

Håkan Hellström gör vad han vill, när han vill och hur han vill. Till exempel åkte han till sambans Rio och spelade in för att låta den musiken färga flera av spåren på nya plattan.

– Jag vet inte vad Sverige tycker om det. Men jag tar min chans medan jag står här i strålkastarljuset att förverkliga alla mina drömmar. Jag vill inte bli gammal och beklaga mig över saker jag aldrig gjorde när jag hade möjligheten. Jag vägrar göra det. Därför tänker jag inte efter två gånger. Har jag möjlighet att åka till Rio och göra det här så gör jag det och nu hade jag det. Kommer att fortsätta så i hela mitt liv. Sen får folk hänga med i svängarna bäst de vill.

Berömmelse, pengar och stjärnstatus har inte gjort honom ängslig och rädd att utforska nya marker.

Hur många andra svenska popstjärnor skulle 1) komma på tanken att tolka Mats Paulssons ”Visa från vindens ängar”, 2) våga förverkliga tanken och 3) få en Tracks-etta med den låten?
– Jag tänker inte på copyright-lagar och

advokater, det är inte där musiken blir till.

– När jag gör en sån grej sätter jag allting på spel. Jag vet inte vad folk har för bild av mig, en indie-kille, pop-kille? Jag bara kastar mig ut i mörkret för att förverkliga mina drömmar. Jag har inte tid att vara falsk med såna saker, jag har verkligen inte tid. Jag tittar aldrig åt sidan, aldrig på vad andra samtida band gör: Jaha, nu är det 1980-tal liksom? Jag gör bara vad jag själv tycker om.

Skulle han nån gång i framtiden svänga av vägen för tvärt och se publiken åka vidare rakt fram får det bli så. Insatsen är alltid total utan oro över konsekvenserna. Reträttplanen – den lär knappast behöva sättas i verket – är att återvända till de nedlagda studierna på Göteborgs universitet.

– Hela tiden, varenda sekund, ser jag mig själv gå tillbaka dit. Det var inte så himla dumt. Det var rätt bra. Du vet, okej, det här har varit en rolig utflykt, nåt jag gjort av hela mitt hjärta och nu är det över?

Håkan Hellström pratar om musik med en hänförelse som bara kan kallas religiös. Han bärs fram av ett oändligt självförtroende som bara en som sett ljuset kan. Han håller alla dörrar öppna. Bjuder in alla han gillar till den fest som är hans nya skiva. Bland gästerna märks: visa, soul, samba, punk, klassisk pop och rock och i myllret av folk kan man urskilja Clash, Cornelis Vreeswijk, Paul Weller, Bruce Springsteen, Kevin Rowland, Morrissey, Johnny Marr, Brian Wilson, David Gray, Ryan Adams, Bob Dylan, Diana Ross och de andra i Supremes, Motowns husband, Buddy Rich, Keith Moon, Evert Taube, Jacques Brel, Jakob Hellman, Alice Babs, hela blåssektionen från ”From Elvis in Memphis” och ta mig fan hela jäkla karnevalen i Rio också, samt en snubbe i basker från Paris som lirar dragspel. Inte många har såna fester. Inte många säger det så. Men det är så Håkan Hellström säger det och det är därför skivan heter ”Det är så jag säger det”.

– Den enda röda tråden är att det är jag. Allt det här hade inte förenats om jag inte funnits.

Man kan lägga märke till att de flesta gäster har några år på nacken och att alla är artister som spelar traditionella instrument och inte förlitar sig på datorer och maskiner och modern teknologi.

– Jag känner att värmen och det humana hos Evert Taube, Otis Redding, James Brown? att det borde vara knytpunkten i det nya. När jag gör musik går jag hela tiden längre och längre tillbaka i tiden och återanvänder grejer som redan gjorts. Det kommer jag alltid att göra. Så gör Dylan också. Så gjorde Cornelis. De lånade melodier och textstrofer hela tiden. Jag håller på så där. Bygger min musik på intryck från andra. Man lär sig gå från nån och bygger vidare på det. Det är så det går till i musiken. Det enda jag kan säga är att det är mina känslor som kommer ut.

Det är därför skivans kanske bästa och helt säkert vackraste låt, titelspåret ”Det är så jag säger det”, som är en rak kärleksförklaring till en specifik kvinna, kan låna melodi från Mercury Rev och några strofer från David Grays ”This year’s love” – ”because it takes something more this time/than sweet sweet lies/before I open up my arms and fall/losing all control” har blivit ”för den här gången krävs det mer/innan jag öppnar armarna/förlorar mig” och ”so whose to worry if our hearts get torn” har blivit ”för vem skulle bry sig om våra hjärtan blev förstörda” – och fortfarande vara djupt personlig.

Lagen om upphovsmannarätt kanske säger nåt annat. Men det bekymrar inte Håkan och bör inte bekymra lyssnaren. En bra text funkar så. Man känner: exakt så här är det, exakt så här skulle jag vilja uttrycka det och så snor man det och lägger till annat och säger det sen till den man älskar.

– Jag leker med olika influenser. Ibland blir det som kommer ut nästan likadant, men för det mesta inte. Det kan vara att man hör nån låt om att döden väntar runt hörnet och så svarar man på det och sjunger ”jag ska sjunga bort din oro” och så blir det en ny låt. Jag vet inte var gränsen går. Jag tänker inte på copyright-lagar och advokater, det är inte där musiken blir till. Vissa människor behöver jag inte förklara det här för, de hajar allt det där. Det är allt jag kan säga.

arkiv håkan hellström

Tore S Börjesson (tore.borjesson@aftonbladet.se)