En väloljad nostalgitripp

1 av 2 | Foto: CHRISTER HÖGLUND
DISCOFEBER Michael Rouse gör ett bra jobb som den trulige Tony Montana.
MUSIK

KARLSTAD. "Saturday night fever" startade discofeber i hela världen när den kom 1977.

Men att kalla musikalversionen av samma film något annat än en ren nostalgitripp är att sätta alltför stor tillit till discomusikens magiska kraft.

John Travolta i vit kostym på ett dansgolv av neon, allt till musik av Bee Gees. En klassisk film som inte bara handlade om att dansa disco, utan även om att drömma sig bort till ett nytt liv på andra sidan Brooklynbron.

Zoe bäst

Musikalversionen av "Saturday night fever" tar dock fasta på dansen.

Handlingen är en smula fragmentarisk och jag kan tänka mig att det är svårt att hänga med om man inte sett filmen. I stället har man fokuserat på scener som lätt kan iscensättas med sång- och dansnummer. Musiken är mestadels Bee Gees, men även andra discoklassiker som "Disco inferno" vävs in på ett sätt som fungerar rätt så bra. Det är nostalgi på hög nivå.

Michael Rouse gör ett bra jobb som den trulige Tony Montana, den tillgjorda dialekten till trots. Bäst sköter sig dock Zoe Smith som spelar Annette, tjejen som är hopplöst förälskad i Tony men låter sig utnyttjas av de andra i ett försök att bli sedd.

Snyggt - men alltför själlöst

Alla förställningar av rang ska tydligen ha en narr. Så även denna. Monty, spelad av Richard Calkin, är nattklubbs-dj och danslärare. En ganska kul figur, det ska tillstås. Han är en parodi på allt som var komiskt med sjuttiotalet, allt från den pimpiga gångstilen till de uppdragna byxorna.

Musikaluppsättningarna från Londons West End är som väloljade maskiner, de tuffar på utan några större störningar. Men det händer sällan något överraskande heller. De väldisciplinerade dansarna utför allt som oftast sina rutiner med något robotaktigt i blicken.

Det är snyggt och proffsigt, men ganska själlöst.

Saturday night fever

Cecilia Lundblad