Whitney tillbaka på allvar

MUSIK

WHITNEY HOUSTON

Just Whitney...

soul

Det var den här skivan Toni Braxton skulle ha gjort.

Det var de här låtarna hon skulle ha haft för att bli tagen på riktigt, riktigt allvar.

Whitney Houston har – med tanke på att hennes svettiga och drogade ansikte, sjukligt avmagrade kropp och alla rykten om att hon tappat rösten fyllt spaltmeter efter spaltmeter de senaste åren – gjort en stark comeback.

”Just Whitney...” är ett homogent, genomarbetat och föredömligt kort – soulalbum. Det innehåller bara tio låtar, elva om man räknar in den ojämna fåntratten P Diddys utmärkta remix av inledande ”Whatchulookinat” .

Och precis som titeln skvallrar om handlar det ännu en gång om en traditionell Whitney Houston-skiva. Hon har ju en förmåga att låta likadant oavsett vilken producent eller låtskrivare som för tillfället förser henne med låtar, som den moderna soulscenens Van Morrison hon är.

Rösten, den kraftfulla, stadiumvältande och omfångsrika rösten, står alltid i centrum. Whitney sjunger fortfarande de flesta av banan. Och nej, hon är inte så klinisk och opersonlig som vissa belackare vill få er att tro – att bara låta henne vara en angelägenhet för Patrick Batemans satiriska utläggningar i ”American psycho” är att göra det lite enkelt för sig.

Lyssna bara på den underbara balladen ”Try it on my own”, en av de vackraste låtar som Babyface någonsin satt sitt namn under.

Lyssna på den briljanta ”Tell me no” och tolkningen av Debby Boones ”You light up my life” – ingen annan sångerska klarar av så kolossala anslag lika bra som Whitney Houston.

Med ”Things you say” bevisar också Missy Elliott åter igen att hon kan iscensätta lågmäld, traditionellt behandlad r’n’b med samma framgång som sinnesutvidgande futurism. Och ”Love that man” är en snabb, nostalgisk och direkt återblick på den popsoul som fick Whitney att erövra jordklotet från början.

Kanske saknar ”Just Whitney...” lika enorma höjdpunkter som förra plattan. Här finns trots allt ingen ny ”My love is your love” eller ”It’s not right but it’s okay”.

Kanske är inte duetten med maken Bobby Brown i ”My love” det världen behöver just nu.

Dessutom tycker jag inte att She’kspeare – mannen som låg bakom det mesta på skivan ”The writing’s on the wall” med Destiny’s Child – lyckas göra Whitney Houston rättvisa med sin lätta flipperspelsproduktion i ”Dear John letter”.

Men det råder ingen tvekan – Whitney är tillbaka på allvar.

Igen.

lyssna på ”just whitney...”

Markus Larsson