50 Cent är kung av hiphop

MUSIK

50 Cent

Get rich or die trying (hiphop)

Man vill inte gärna bråka med den här killen och hans biceps.
Foto: UNIVERSAL
Man vill inte gärna bråka med den här killen och hans biceps.

Som en dimma har 50 Cents musik

legat över New York det senaste halvåret. Så fort man öppnar fönstret blåser det in lite 50 Cent. Överallt säljs hans bootlegskivor och varje dag hör man något nytt Fifty-rykte på radion. På Fulton Street och på 125:e gatan hänger kidsen som desperata pundare runt mixtapeförsäljarna och skriker ”haru nån ny Fifty?” Förra veckan blev det totalt kaos när han gjorde ett liveframträdande på en radiostation. Några hundra biljetter hade lottas ut. Fem tusen ungar blockerade gatan utanför.

Folk som har bott i New York länge säger att det inte ens går att jämföra med när hettan kring Wu-Tang, DMX eller till och med Biggie var som värst, Fifty är värre än så.

Fifty är ju allt som hiphopen vill ha just nu. Han är en (relativt) ny feja, han hatar Ja Rule och The Source och han vet mer om knarkförsäljning än Denzel Washington i ”Training day”.

Han slog igenom på hiphopscenen för snart fyra år sedan med kaxiga och enormt roliga ”How to rob an industry nigga”, där han detaljerat beskrev hur man rånar var och en av våra största rapstjärnor.

Men ”Get rich or die trying” är albumet som kommer att ta honom från gettots respekt till att bli årets största rapstjärna – alla kategorier. Hans rap är oemotståndlig. Han har en nasal, lite retsam betoning som faktiskt påminner lite om Eminem, men med det slöddriga, släpande flowet från Biggie eller Slick Rick. Hans gettorealistiska texter brukar jämföras med 2Pacs, men det hörs på långa vägar att Fifty inte vuxit upp i något beläst, Black Panther-hem. Han skiter i politiken, tror han i alla fall, han bryr sig bara om sig själv. ”I don’t give a fuck about other nigga’s kids” säger han. Men mellan hans hydrorökdimmiga rader om trasiga parabolantenner, kackerlackor, Lincoln Navigators, stringtrosor och bolivianskt kola hittar man den mest träffsäkra beskrivning av hur New York mår just nu, år 2003.

Det mesta är producerat av Dr Dre och Eminem, som enligt rykten är så nöjda med resultatet att de redan köpt sig varsitt jetflygplan, så säkra är de på att skivan kommer att göra dem ännu rikare.

Beatsen är simpla, mörka och futuristiska, som 80-talets electro blandat med skräckfilmsstråkar och bas tyngre än en blåval.

Man kan rabbla låtar. ”G-Unit Anthem” är hejaklacksramsan för nästa generation rapstjärnor, Fiftys polare i gruppen G-Unit, och att höra den känns som att se sitt fotbollslag vinna VM-guld. ”Patiently waiting” är den första Eminem-duett jag hört där Em känns som den svagare rapparen. ”Magic stick”, med Li’l Kim, är snuskrap så briljant att Too Short kommer lägga av. ”In da club” och ”Back down”, båda av Dre, tar redan sönder klubbarna nära dig.

”Only thing you can always count on is change” rappade 50 Cent i ”Fuck dat” för några år sedan. Och med ”Get rich or die trying” har hiphopen, än en gång, förändrats.

Det är Fifty som är kungen nu.

Lyssna

på spår från nya plattan

Webb-tv

Martin Gelin