”Vi har smakat på hysteri”

Läs fortsättningen av artikeln

MUSIK

I december 2000 bestämde sig bandet för att hyra ett rum på hotell Lydmar i Stockholm, beställa upp room service, och ta beslutet – lägga av eller fortsätta?

Mötet tog fem timmar.

– Usch, det var nervöst, säger Peter Svensson.

– Jag skakade av rädsla på grund av den panikångest som jag drogs med under några år, säger Magnus Sveningsson.

– Alla ville fortsätta. Men det bestämde vi först efter att ha sagt allt vi borde sagt för länge sen, säger Lasse Johansson.

Bandet bestämde sig också för att hyra ett hus i Los Angeles under två veckor. De skulle umgås och spela nya låtar. Försöka hitta tillbaka.

– Då vände allt. Det var otroligt skönt, säger Magnus Sveningsson.

– Vi spelade musik i tjugo minuter och grillade resten av tiden, säger Peter Svensson. Nu förstod vi hur vi skulle gå vidare. Som ett band. Vi skulle göra allt som ett band. Vi skulle repa in låtarna tillsammans och spela in dem tillsammans.

Sen tog det nio månader och fem inspelningsstudior att få nya plattan klar. Varför tog det så lång tid?

– För att vi ville åt en speciell känsla. Det skulle vara enklare, mer avskalat än tidigare. Vi hade 14 låtar att jobba med men slarvade i början.

– Vi har räknat ut att vi har spelat in de här låtarna 1 240 gånger, flinar Bengt Lagerberg.

Blev ni ängsliga när ni inte fick till det?

– Det är klart man fick ångest, säger Lasse Johansson.

– Men vi visste ju hur låtarna borde framföras. Det hade varit enkelt att bara göra några inspelningar och släppa dem. Men eftersom vi hade fått en nytändning och stämningen blivit så bra igen kunde vi inte kompromissa, säger Peter Svensson.

Först var ni i er gamla vanliga studio, Tambourine i Malmö. Sedan i lyxstudio i Spanien och efter det några veckor i England. Sedan åkte ni hem till Sverige igen och innan ni slutförde albumet var ni en månad i Visby. Varför?

– Vi hade hört talas om den här otroligt häftiga studion mitt i Visby hamn och bestämde oss för att testa, säger Peter Svensson. Det är en blandning av studio, vardagsrum och gammalt magasin. Vi tog faktiskt omslagsbilden på studions övervåning, säger Peter Svensson. Den är helt fantastisk.

– Tyvärr hade vi nog det lite för bra under månaden i Visby. Det blev många mysiga middagar, säger Nina Persson.

Ni hade egen kock med er, eller hur?

– Jo, en kompis som heter Dennis. Från början är han vår gitarrtekniker men han briljerar gärna med fantastisk thaimat, säger Nina Persson.

– På kvällarna fyllde vi vinden med levande ljus, säger Magnus Sveningsson.

Och så hade ni en fest då ni lyssnade igenom era gamla plattor.

– Det var en kväll av rodnande kinder och gapflabb, säger Lasse Johansson.

– Men när ”Gran Turismo” spelades blev det knäpptyst. Den är bra, men väldigt deppig, säger Nina Persson.

Vad sa skivbolaget om alla studiobesök? Surade de över de höga räkningarna?

– Nej, vi stod själva för alla inspelningar, säger Peter Svensson.

Det låter dyrt.

– Någon gång tänkte man ”shit i helvete vad pengar vi gör av med”, säger Lasse Johansson.

– Min revisor har lovat att aldrig tala om för mig hur mycket pengar det blev, säger Nina Persson.

Tänk om plattan floppar?

– Den kan inte floppa. Inte för oss, säger Bengt Lagerberg.

– Vi har aldrig varit mer stolta och nöjda över ett album. Det räcker faktiskt, säger Peter Svensson. Men det är klart, visst vill man nå ut till så många som möjligt.

Vd:n Ola Håkansson på ert skivbolag sa i somras att ni kan bli ett av de stora banden i världen.

– Det skulle vara med skräckblandad förtjusning i såna fall. Vi har smakat på hysteri. När ”Life” släpptes i Japan sålde den bättre än Michael Jackson. Jag vet inte om man vill vara med om det igen, säger Bengt Lagerberg.

Vilket är Sveriges bästa band, och ni får inte säga Cardigans?

– Soundtrack of our lives, säger Lasse Johansson.

– Jag håller med, säger Bengt Lagerberg.

– Jag säger Kent. Jag såg deras Globen-konsert, det var ett jävligt bra gig. Det är inte många svenska band som skulle fixa det lika bra, säger Peter Svensson.

Peter, Nina och Magnus har varsitt soloprojekt. Vad händer med dem i framtiden?

– Nu är det Cardigans som gäller och det är fantastiskt. Men visst kan jag längta till nästa A Camp-platta. Jag och Niklas (Frisk, som skriver låtarna tillsammans med Nina) brukar prata och planera. Jag utvecklades mycket under tiden i A Camp.

Magnus då, vad händer med Righteous Boy?

– Om Gud vill blir det fler album. Men jag måste ha en tjej som lämnar mig om jag ska kunna skriva låtar.

Och Peter. Du har både gjort soloprojektet Paus och låtar till Titiyo tillsammans med Joakim Berg i Kent.

– Det är skitkul att jobba med Jocke, men just nu finns inga såna behov. Vi får se vad som händer i framtiden, vi har inget på gång. Just nu är Cardigans det roligaste som finns.

Nu väntar minst ett år av oavbrutet turnerande, intervjuer och långa resor. Känns det lockande?

– Vi aktar oss för att vara för entusiastiska. Vi försöker vara coola och dra ut på glädjen. Annars faller man pladask igen, säger Peter Svensson.

– Men det går nog inte att vara coola. Det ska bli skitroligt, säger Bengt Lagerberg.

Tobias Fröberg