”Jag vill vara skitsnygg”

Läs om Dilbas lyxiga comeback

MUSIK

Hennes debut smakade succé, uppföljaren var en sur citron.

Nu är en ny och vildare Dilba redo att åter känna framgångens sötma.

Kavaj från Look Boutique, 08-667 72 17. Jeans från Acne/Temple, 08-545 000 47. Smycken från Annika Sjölén, 08-615 00 47.
Foto: Jan Danielsson
Kavaj från Look Boutique, 08-667 72 17. Jeans från Acne/Temple, 08-545 000 47. Smycken från Annika Sjölén, 08-615 00 47.

Stylisten Linda Tamming säger oroligt att hon lånat italienska designerkläder för över 100 000 kronor till fotosessionen med Dilba. Man vill inte gärna snubbla till med kaffekoppen nära den raden av klädgalgar, liksom, och om katastrofen skulle inträffa: Hur glad skulle chefen bli på en skala?

– Inte så värst, säger jag men tänker mera på den för mig olösliga ekvationen Dilba + 100 000 kronor = italienska designerkläder.

– Hon ställde som krav att det skulle vara italienska designerkläder och ingenting annat än italienska designerkläder, säger fotografen Janne Danielsson.

– Är det sant?

Jag undrar verkligen.

Säg ’’italienska designerkläder’’ och man tänker på prinsessan Madeleines kompisgäng och inte en egensinnig artist och konstnärssjäl. Men det tar nån minut och sen inser jag att det där bara är konventionellt tänkande och konventionellt tänkande är en glädjedödare som stänger dörrar i stället för att öppna dem. Varför skulle inte Dilba kunna klä sig så? Dessutom visar det sig att hon har en högst egen förklaring till sin dyra smak.

– Det är politiskt, säger hon med ett gapskratt. Grejen är att Italien har varit det enda landet som stöttat kurderna i olika frågor. I alla fall har det varit så tidigare. Jag köper italienska kläder och skor och? Jag köper inte gärna sånt det står USA på. Skulle jag ha nåt amerikanskt hemma är det nåt så gammalt och slitet att det inte är lönt att kasta det. USA är djävulen, ja, alltså, inte människorna och landet i sig, men politiskt sett.

Det finns olika sätt att ta ställning, olika sätt att slåss för en självständig stat för kurderna och mot USA:s hållning i den frågan och i den om huruvida Irak ska anfallas – bergsområdet som utgör Kurdistan ligger i gränslandet mellan Irak, Turkiet och Iran och Dilba har anhöriga som bor där – att bära Armani, Dolce & Gabbana och Gucci måste höra till de roligare.

Men naturligtvis handlar det också rätt och slätt om att klä sig elegant och sexigt.

– Jag älskar mode. Jag vill vara jätteläcker. Supersnygg. Skitsupersnygg! Folk undrar: Kränker inte det min integritet? Nej, det gör det inte. Jag är 30 år och inte nån liten unge som sprungit vilse. Jag är inte rädd att folk inte ska ta mig på allvar på grund av min klädstil.

– Det är en generationsgrej också. Man är 30 och tänker: Ähhhhhh! Släpp det! Have fun! Folk i generationerna över en har börjat dö, en nära vän till mig dog nyligen i cancer och man inser? Varför planera för en framtid när man inte ens vet om den kommer? Det är en dålig deal. Jag är coolare med mig själv i dag. Jag har faktiskt aldrig haft så roligt som nu.

En framtid som

inte kommer är den mellan henne och Martin som gift par. De träffades på en fest 1998, ingick äktenskap 2000 och har nyligen skilt sig. Det är inte ovanligt men ändå konstigt, folk gifter sig för livet men det håller ofta bara några år. Det är lätt att tappa tron på kärleken.

– Nej, man måste ju tro! Det man lovar är det här: Jag vill att det alltid ska vara vi, jag skulle vilja ha dig hos mig jämt. Det är väl det som är kärlek, att våga riskera? Sen kan man trilla och slå sig och då får man väl kliva upp igen. Man kan inte utgå från att? Alltså, jag är inte religiös, vi hade faktiskt ett borgerligt äktenskap. Han kan inte äga mig och jag kan inte äga honom. Vi är otroligt nära vare sig vi är gifta eller inte. Martin är min bästa kompis. Om det finns nåt som heter lycklig skilsmässa så är vi väldigt nära en sån.

Också Dilbas musik bär urringat numera. Ta bara singeln ’’Every little thing’’. Den snurrar dygnet runt på alla radiostationer. Den säger: Här är jag! Kolla in mig! Låtarna på hennes förra album, ”You and I”, var mera tillknäppta historier och innebar ett kommersiellt fall, bara 20 000 sålda exemplar i jämförelse med debuten ’’Dilba No: 1’’, som sålde fantastiska 90 000 exemplar och resulterade i Grammisar, Rockbjörnar och folkets kärlek.

– Jag var slut efter att ha jobbat så mycket efter min första platta. Hade inte riktigt fattat vad artistrollen innebar och kände: Jag vill inte göra nåt mer. Sen ville jag göra en skiva som bara var helt okommersiell. Jag ville stänga av alla förväntningar och sa till bolaget: Den musik jag gör nu kommer inte att gå upp på listorna, men jag behöver göra den om jag över huvud taget ska göra nånting alls.

Grovt sett kan man

förhålla sig till artistrollen på två sätt: antingen skriver man vad man har på hjärtat utan sidoblickar och hänsyn, eller så skriver man artigt, väljer bort somligt, lägger till annat, för att behaga och vara till lags. Det ena kan liknas vid ett personligt brev från en nära vän. Det andra i bästa fall vid en snyggt utformad reklamkampanj och i värsta fall vid ’’Fame Factory’’.

Dilba skriver från hjärtat.

Det kan bero på att hon inte är uppfödd på MTV och hitlistemusik, att hon aldrig haft några idoler som utgjort facit: Så här ska man göra! Hon pratar istället om ett piano hon började fingra på när hon gick på dagis. Om ett annat piano hennes föräldrar fick av en präst och gav till henne. Hon pratar om sin pappa, Selahattin, som är en jävel på stränginstrumentet saz. Om mamma Nura som sjunger. Om att föräldrarna hade ett band tillsammans med Dilbas farbror och dennes fru. Om att Dilba redan som liten skrev små klassiska stycken på piano, inspirerad av Beehovens Månskenssonaten och Bachs Air.

Om hur hon till och med gav sig i kast med att tonsätta en diktsamling av Evert Taube.

– Jag vet rätt många som sagt att de letar efter ett personligt uttryckssätt. Har aldrig behövt fundera på det där. Jag har alltid haft ett fritt förhållande till musik. Vilket i sin tur fått mig att känna: Jag är nog malplacé i den kommersiella musikindustrin. När jag först erbjöds skivkontrakt och jämförde mina grejer med vad jag hörde på radion tänkte jag: Det här kommer aldrig att gå.

Det är en sak att drömma om att bli stjärna. En helt annan sak att hysa passion för musik.

– Det har alltid varit ett starkt behov, att ventilera mina känslor i musik. Men att drömma om det som ett yrke, att bli artist, det fanns liksom inte? Jag fattade inte att man kunde ha det som jobb. Jag skulle lätt kunna vara utan den här intervjun, tycker inte att det är kul att bli fotograferad, men musiken kan jag inte vara utan. Den skulle jag hålla på med även om jag var tvungen att ta ett vanligt jobb för att överleva, säger Dilba.

Det är alla dessa faktorer som gör henne till en personlig och intressant artist.

Det förklarar också varför det gått fyra år sen det förra studioalbumet. Antingen är det från hjärtat eller så är det inte alls.

– Jag skrev kanske 15–20 låtar och känslan var: Ja, det här är bra, det här tycker folk om, men jag kan leva utan det och då är det fel. Jag ville nåt annat och började om? Det ska vara angeläget. Det ska kännas: Det här kan jag inte vara utan!

Den 31 mars kommer albumet ’’Revolution’’. Det innehåller bara låtar Dilba inte kan vara utan.

arkiv Dilba

Tore S Börjesson (tore.borjesson@aftonbladet.se)